Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Mars 1932
- Eyvind Johnson: Sömn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
affär. Sysslar med det kommunala, coming
man. Politiken, ser du, politiken!
Borta.
Hela raden borta. Det är hemskt — därför
att ingen av dem är över trettio år.
— Och du? säger en röst.
— Jag?
Borta, främmande.
*
Vi gå nere vid hamnen — det är sommar
nu. Det vill säga: jag vet ju, att jag sitter
kvar i den mjuka, mjuka stolen, det var i går,
när jag kom, vi vandrade omkring nere i
hamnen, Karlsson, Mattias, Bleka Hund och
jag, två man högt och två man brett, som
Karlsson uttryckte saken. Karlsson och
Mattias ha nämligen börjat lägga på hullet,
två breda, satsiga, gifta och stadgade
tjugu-nioåringar. Det var i går. Bryggorna voro
heta av solen, himlen klar, tjäran kokade på
förrådshusens tak. Lilla Tullarn satt på en
låda, nickade, tålde värme, plirade, kände
igen dem. Men:
— Vern är du, dej känner jag också igen,
sade han, du är väl aldrig...
— Ja.
— Det är till att ha vari borta länge nu!
— Jajamänsan.
Vad ska man säga åt en gammal
tulltjänsteman, som en gång roade sig med att kasta
pojkarna i sjön och sen dra upp dem med
båtshake. ”För att de skulle få känna hur
det kändes.”
Hans ansikte grinar mot oss. De tre andra
bo ju i stån, ha alltid bott där, ska alltid,
alltid bo där, han är säker på dem.
— Men du, du gick ju i skola här, är det
inte ... ?
— Ja visst.
Han frågar än en gång. Tid kostar
ingenting för honom och en nyhet kan han höra
många gånger.
— Ja visst, svarar jag otåligt, vem skulle
jag annars vara! Jag kan ju inte vara någon
annan än mig själv!
Han plirar, skrattar, reser sig makligt och
följer oss. Han undrar vad vi ha för ärende.
När vi säga det — att vi bara ta en
promenad, att Karlsson, Mattias och Bleka Hund
för gammal bekantskaps skull efter att ha
stirrat varann in i ögonen manhaftigt bestämt
sig för att offra ett par timmar på mig (trots
äktenskap, affärer, het dag) — tror han det
inte. Han känner dem ju. De äro inga
romantiker. Han vädrar viktiga, mystiska affärer.
Han väntar kanske att vi när som helst ska
knuffa honom i sjön och smuggla in något
tullpliktigt i Sverige.
— Vad gör du egentligen? frågar han mig
försiktigt.
— Jag skriver en smula, svarar jag sorgset.
— Jaså.
Han blir ännu mer intresserad, plirar ett
tag med ögonen, funderar; så klarnar det:
— Du är förstås ute för nån tidning då?
Jaja, här finns nog både det ena och det
andra som vore värt att komma i tidningen.
Han ställer upp sig som om han tror att
jag skall fotografera honom.
■— Jag skriver inte för tidningarna just nu,
säger jag. Det jag ska skriva är något helt
annat, sånt där man egentligen inte kan skriva
i tidningarna om.
— Vadå?
Frågan kommer häftigt, misstänksamt. Han
stramar upp sig, är på sin vakt.
Och då är jag grym nog att inte svara
honom.
Jag kunde sagt: en solig sommarhistoria.
Jag kunde sagt: en berättelse om
människornas godhet och om hamnar och vikar och
abborrgrund och gamla goda, trogna
tulltjänstemän.
Men också: en historia om Klas.
Han tänkte på Klas. Vi allihop tänkte på
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0116.html
