Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Mars 1932
- Eyvind Johnson: Sömn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Klas. Lilla Tullarn är så rädd att vi vända
oss bort för att slippa se det. Till slut säger
Mattias:
— Tja, vi knallar väl vidare, pojkar. Om
vi skulle gå opp till Fabian? Morrn, morrn!
— Morrn, morrn! säger Tullarn slappt.
Och när vi gått en bit skriker han efter mig:
— Roligt att träffas i alla fall. Hoppas
det där du ska skriva inte blir om mej. Håhå.
Ångest.
*
Vad var det som hände med Klas?
Jag sitter ju här, jag sover kanske, nej,
jag håller på att somna. Hur kan det som
hände med Klas för länge, längesen
intressera mig nu! Jag har inte kommit hit
fördenskull. Jag har inget ärende.
Jag sover inte ännu — jag sitter här,
rummet sjunker undan–-jag vandrar
vid den gamle lärarens sida. Han är inte
samma gamla människa som nyss, helt nyss,
när vi också vandrade vid varandras sida och
han läste något ur Faust. Vi ha glömt det,
vi tala om annat — nej, det är för femton
år sedan och jag är på väg från skolan, vi
göra sällskap.
— Känner du närmare till det där om
Klas? frågar han och ser forskande på mig.
Jag skulle gärna vilja veta hur hela historien
egentligen hänger samman, säger han.
Lång paus, vi stå i ett gathörn.
— Du måste svara mig, du, just du, säger
han. De andra .. .
En rad ansikten: Bleka Hund, Fabian,
Pettersson, Långis, Niklas, Olle, Isidor —
hela bunten.
— Ingen vill säga nånting, förstår du.
— Jag — nej, jag vet ingenting.
Lögn, en grov, ful lögn. Men . ..
— Allihop vet det, säger han, jag är
övertygad om att ni vet det allihop. Men man
vill inte tala om det. Ni ska aldrig inbilla
er att ni slipper undan ifall...
— Ifall?
— Tja, säger han och rycker på axlarna.
Ifall det skulle vara någon av er som ...
— Som?
— Dräpt honom! skriker han brutalt och
rusar sin väg.
*
Och här talar förnuftet: Hur skulle någon
av oss, någon från denna duktiga klass —
hur skulle vi vilja göra vännen Klas något
ort? Inte spår till ansatser. Alltid goda
kamrater, alltid, alltid. Visserligen ...
På kvällen kallas vi allesammans ner till
polisstationen.
— Är det någon av er som såg hur det
gick till?
Ingen.
— Tror ni att det var en olyckshändelse?
Dröjande:
— Ja. Säkert. Utan tvivel.
Året därpå kommer det kanske för någon
av oss: Hur var det med Klas? Var det inte
så att... ?
Men sådant vill man inte tänka på. Och
varför skulle man stanna, se tillbaka,
försöka se saken som den var, när man gott
kan se den som alla trodde att den var!
Två år, tre år, vi ha redan börjat skiljas
åt, välja våra liv, väljas av våra liv. Våra
karaktärer, onda och goda, slappa och fasta,
bli alltmer utpräglade. Vi leva våra liv —
det är endast en gammal lärare som kommer
ihåg oss som grupp.
Och så Tullarn, förstås, han kommer väl
inte ifrån den saken.
Och någon av oss tänker på Klas någon
gång långt, långt efteråt. Detta år, nu. Tänker
på honom: Klas, som var... som... Ja,
Klas, ja. Borta.
*
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0117.html
