Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Ernest Hemingway: Mord på beställning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
så säg att ni själv skall gå ut och laga
maten! Förstått?
— Ali right, sade George. Vad tänker ni
göra med oss efteråt?
— Det beror på, sade Max. Sånt vet man
aldrig i förväg.
George såg på klockan. Den var en kvart
över sex. Dörren från gatan öppnades. En
spårvagnsförare kom in.
— Tjänare, George, sade han. Kan jag
få mat?
— Sam har gått ut, sade George. Han är
tillbaka om en halvtimme.
— Då går jag nog lite längre uppåt
gatan, sade föraren.
George tittade på klockan. Den var tjugu
minuter över sex.
— Duktig gosse, sade Max. Ni är ju en
verklig liten gentleman.
— Han visste att jag skulle skjuta skallen
av honom, sade Al från köket.
— Nej, sade Max. Det tror jag inte. Han
är en duktig gosse. Riktigt rar. Jag tycker
bra om honom.
Klockan 6.25 sade George:
— Han kommer inte.
Två andra personer hade varit inne i
lunchrestaurangen. Vid ett tillfälle hade
George gått ut i köket och gjort i ordning
en smörgås med skinka och ägg, som en man
ville ta med sig. I köket såg han Al, med
plommonstopet på nacken, sittande på en
stol vid serveringsluckan med mynningen av
en avsågad dubbelbössa vilande på hyllan.
Nick och kocken sutto i ett hörn, hopbundna
med ryggarna mot varandra och försedda
med munkavlar. George lagade till
smörgåsen, slog in den i smörpapper, stoppade
den i en påse och bar ut den, varefter mannen
betalade och gick.
— Min duktige gosse kan allting, sade
Max. Han kan koka mat och allt möjligt.
Ni skulle bli en bra hustru åt en trevlig
flicka, min gosse.
— Jaså, ni säger det, sade George. Er vän
Olle Andersson kommer inte.
— Han skall få tio minuter på sig, sade
Max.
Max tittade i spegeln och på klockan.
Visarna pekade på sju, därefter på fem
minuter över sju.
— Kom nu, Al, sade Max. Vi går. Han
kommer inte.
— Låt honom få fem minuter till! sade
Al från köket.
Under de fem minuterna kom en man in.
och George förklarade, att kocken var sjuk.
— Varför i herrans namn skaffar ni inte
en annan kock? Det skall ju föreställa en
restaurang det här. Han gick sin väg.
— Kom så går vi, sade Max.
— Vad skall vi göra med gossarna och
niggern?
— Det är ingen fara.
— Är du säker på det?
— Absolut. Nu ger vi tusan i det här.
— Jag gillar inte det här. Du har blitt
så känslig. Du pratar för mycket.
— Ä, gå och bada! sade Max. Man skall
väl roa sig, va?
— Du pratar för mycket i alla fall, sade
Al. Han kom ut från köket. De avsågade
bösspiporna putade under den trånga
överrocken. Han slätade ut rocken med sina
behandskade händer.
— So long, gosse lilla, sade han till
George. Ni har haft tur.
— Var säker på det, sade Max. Ni borde
spela på kapplöpningarna.
De båda männen gick ut genom dörren.
George såg genom rutan, hur de passerade
under båglampan och gingo över gatan.
I sina åtsittande överrockar och hårda hattar
sågo de ut som ett par steppdansörer på en
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
