Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Thomas Mann: Goethe.
(Forts. fr. sid. 14.)
heten, jag menar: inte på möjligheten av dess
revolutionära rening och befrielse. ”I evighet kommer
det att bölja än åt den ena sidan, än åt den andra, den
ena delen av mänskligheten kommer att lida, medan
den andra har det bra ställt; egoism och avund
skola som onda demoner alltid driva sitt spel, och
striden mellan partierna kommer aldrig att ta någon
ände.” Men han trodde väl åtminstone på konsten,
den var yä.1, som goda människor bruka säga, helig
för honom? Vissa repliker tala däremot. Jag
glömmer aldrig det intryck det gjorde på mig, när jag
första gången läste det svar han gav en ung man,
som inför honom hänfört hade förklarat sig vilja
leva för konsten och sträva och lida. Goethe
invände kallt: ”Lidande kan det ju aldrig bli tal om,
när det gäller konsten.” Han var alltid beredd att
ge svärmare och poetiska entusiaster en kalldusch.
En dag framkastade han till sitt sällskaps
bestörtning, att det egentligen inte var något vidare med
en dikt. ”Varje dikt är så att säga en kyss, som man
ger världen. Men av bara kyssar blir det inga barn.”
Varpå han avbröt sig och inte ville fortsätta
samtalet längre.
e
Jag kan inte låta bli att i sammanhang med detta
drag hos honom påminna om ett faktum, som blivit
iakttaget vid flerfaldiga tillfällen och som ständigt
gjort iakttagaren förvånad. Det är den hela livet
påvisbara, obetvingliga förlägenheten och
blygheten i umgänget med människor, som dolde sig
bakom ceremoniell stelhet utan att kunna förneka
sin egentliga natur, något som naturligtvis måste
vara särskilt påfallande för världs- och hovmannen.
”Fastän han förmodligen har umgåtts i förnämare
sällskap än någon annan av Europas skalder”,
skriver en engelsman, ”förefaller han litet
förlägen, när man först blir föreställd för honom.
Jag skulle ha tillskrivit detta hans bristfälliga hälsa,
ty han var indisponerad när jag gjorde visit hos
honom, om inte en av hans intimaste vänner hade
givit mig den upplysningen, att han aldrig vore i
stånd att helt övervinna denna känsla.” När talet en
gång faller på den stolta ministeriélla hållning, som
Goethe iakttog gentemot nyfikna besökare och
beundrare, förklarar Ottilia von Goethe på det
bestämdaste, att, så otroligt det än kunde tyckas, när
det gällde en man med så stor representation och
så smidigt umgängessätt, var det dock ett faktum,
att Goethe uppträdde på detta sätt på grund av
verklig förlägenhet, och sålunda sökte dölja denna bakom
ett till synes högmodigt uppträdande. Som
förklaring tillfogar hon, att Goethe i själva verket alttid
varit blygsam och innerst ödmjuk. Vi tvivla icke
på det. Ju större, ju mera vittomspännande en ande
är, desto mera avlägsen från honom är inbilskheten,
som alltid utgör ett tecken på inskränkthet. Men
Goethe har ju sagt: ”Nur die Lumpe sind
beschei-den”, endast stackare äro blygsamma, och känsla av
egen storhet, av oförliknelig överlägsenhet över alla
de människor, som kommo i hans närhet, fattades
honom aldrig. Denna förlägenhet måste ha
djupare liggande orsaker; den är ett utslag av den
ironiska nihilism, om vilken vi talade, av den djupt
i hans själ verksamma, naturväsensartade
diktar-hållningslösheten och bristen på tro, på ideell
entusiasm. Den sjuke Schiller, som av detta förhållande
livades till de ovan citerade raderna, hade
säkerligen aldrig känt den mänskliga svaghet, som kallas
blyghet.
Säkert är, att allt hat Goethe blev utsatt för, alla
förebråelser och klagomål, som riktades mot hans
egoism, hans högmod, hans omoral och ”oerhört
hindrande kraft”, kunna föras tillbaka på hans kyla
gentemot den ideella, den politiska entusiasmen,
även om det endast rör sig om hans
nationalistiskt-krigiska eller revolutionärt-mänskliga schattering,
alltså tillbaka på det förhållandet, att han
egensinnigt levde i strid mot sitt århundrades
huvudriktning, den demokratiska och nationella idén. Man
glömde vid ali denna förargelse och alla dessa
beklaganden, att Goethes likgiltighet inför det
politiserande människosläktet betydde allt annat än brist
på kärlek, vare sig kärlek till människorna — ty
han har sagt, att blotta anblicken av en människas
anlete kunde böta honom för melankoli, och från
honom härrör den höghumana sentensen:
”Mänsklighetens egentliga studium är människan” — eller,
vilket är detsamma, kärlek till framtiden. Ty
människa, kärlek, framtid, de äro ett, de utgöra en och
samma känslokomplex av sympati och välvilja, som
trots Goethes opolitiska läggning utgjorde hans
innersta väsen och präglade hans begrepp ”det
livsvärdiga”. Jag erinrar mig det egendomliga intryck
av paradoxi och överlägsen djärvhet jag mottog, när
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
