Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Karin Smirnoff: En sista hälsning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
sitt hjärta för hans ångest, suga in den i sin
starka själ, sända honom liv i vågor. Men
hon hade förbrukat sin kraft och märkte
själv, hur hennes vilja gick upp i ångest som
i rök, hon kunde varken samla den eller rikta
den. Hon kände ingenting, hon kunde inte
ens känna sig till, om han levde eller redan
var död . . .
Hans begravningståg drog förbi hennes
fönster. Hon stod rak och såg på, hur
likbilen rullade fram i svart och silver; bakom
glasrutorna syntes en blomsterhög.
Studentavdelningar med florbehängda fanor, landåer
med kransar, kupéer med sörjande, oväntat
många, blanka hattar, granris vid porten.
På henne, som var van vid teater, gjorde det
intet intryck. Snarare erfor hon en känsla av
triumf över alla dem, som nu trängdes kring
hans bleka-skal, medan han var hos henne i
hela sin levande helhet, i hennes minne, där
allt fanns kvar. Hon såg professorskan i
kolsvart slöja, stödd av en aktsam äldre herre,
hjälpas in i sin vagn, hälsande till höger och
vänster som en kunglig dam. Den framstående
vetenskapsmannens efterlämnade maka. Olga
kunde föreställa sig, vad som nu skulle
följa. Nu skulle hon bli källan till allt dumt,
som skulle skrivas om honom.
Litteraturgamarna skola tala om ”hennes pietetsfullt
vårdade . . . hennes intima kännedom om . ..”,
hon skall sitta vid hans skrivbord och lyfta
på ett papper i sänder. . . Infall, alltför
djärva i hennes pedantögon, skola strykas ut,
hans stora, vida rundsyn beskäras av hennes
religiösa trångsinne, hans skenbara
inkonsekvenser rättas, som hon rättat häften i
tiden. Obegripliga anteckningar skola
missförstås, tagna ur sitt sammanhang, och det,
som han stenograferat, skall lämnas till
tydning. Mänskligt naturliga brev, som inte angå
henne, skola läsas och levande säljas. Allt,
som han i livet velat ha för sig själv och inte
till något pris skulle underlagt främmande
ögon, det skall nu ut för vem som helst, ord
skola citeras, som han aldrig sagt, i ordalag
som han aldrig i sitt liv använde, anekdoter,
som han själv med fasa skulle korrigerat till
sista ordet, skola gå vidare och upprepas som
karakteristiska för honom, och människor,
som voro honom så olika som möjligt, skola
skriva hans levnadshistoria, uttydd av henne.
Och kanske skall den sista stunden, som
hans närmaste vän ännu inte visste något om,
stå där i tryck för alltid, omvärvd av en
sentimental atmosfär, som var honom mera
främmande än allt annat. Och allt detta i
början, denna farliga början, som det sedan
tar decennier att plåna ut. Och hur skulle det
sedan gå? Sedan skulle den tiden komma,
då den högt aktade ägarinnan till hans
”kvarlåtenskap” skulle skjutas åt sidan, när
materialet blev tillgängligt. Små hysteriska
herrar skola göra sig till ett med honom,
vars klassiskt rena intelligens avskydde
känslotänkande som intet annat, var och en
av dem skall bli den ende som förstått
honom, den ene för att han håller på att
skriva om honom, den andre för att han
tänker hålla föredrag om honom, den tredje
för att han målat hans porträtt. Och alla
skola de småle åt varandra i tysthet och
vänta till deras stund kommit, för att säga
något nytt om honom, som ingen annan sagt
förut, och sålunda uppdelad i lika många
figurer som det fanns ”kännare”, skall han
vandra vidare genom tiderna . . .
Här avklippte hon sin bittra tankegång
och tog ett tag om pannan. Nej, inte så. Hon
släpade sig fram till soffan och grät ur
djupet av sin varelse över den enastående
lycka, som tagits ifrån henne.
En vecka senare kom ett brev från hustrun.
Tre korta rader, anhållande om ett samtal.
Ursinnig kramade hon ihop det.
— Jag har ingenting otalt med er! utbrast
hon högt. Jag har ingenting tagit ifrån er!
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
