Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Johannes Buchholtz: Gårdssångarens debut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Alex — det var den lille sjömannen —
vred sig litet generad.
— Jag kan inte sjunga, mumlade han.
— Prat! Vem fan som helst kan sjunga.
Om det låter vackert är en annan sak, men
vad tror du folk bryr sig om det? De ger
inte pengar för att höra en konsert utan för
att bli av med oss. Ju värre det låter, dess
bättre!
Ett leende flämtade till på sjömannens
ansikte. Ja, hans kamrat, den långa Lempert,
hade naturligtvis på sätt och vis rätt, men
i alla fall ... Det var så obehagligt att
sjunga, när man inte kunde. Han hade försökt
hundra gånger förut, i skolan och ombord
— alla som hörde på bara skrattade eller
höll sig för öronen. ”Du tutar ju som fan
själv”, hade en svensk matros sagt till
honom, och han var en som hade förstånd
på musik, hans dragspel var stort som en
byrå och hade många hundra tangenter.
Lempert hade sjunkit ned på en soptunna.
— Sjung för helvete! upprepade han och
försökte slå takt med överkroppen för att
sätta i gång den andre.
Der stod en Bænk i Haven,
i Haven stod en Bænk,
den Bænk der stod i Haven
det var en Havebænk . ..
Texten var lättfattlig och melodien
egentligen bara en enda osäker ton. Alex repade
mod, han började skrika eller mässa ut
sången över den grå bakgården.
— Utmärkt, utmärkt, det är ju nästan
vackert, sade Lempert erkännsamt. Forisätt
bara, så kommer femöringarna av sig själva.
Alex hade i början generat sett mot jorden,
nu lyfte han blicken mot de höga fasaderna.
Det skulle ju kunna hända, att han i alla fall
inte sjöng så illa, som folk hade inbillat
honom.
Men vare sig det nu berodde på, att han
sjöng för illa eller för bra — det kom inga
pengar regnande från luften. Han sjöng sin
sång en gång och en gång till, och så en sista
gång. Ingenting hände. Lempert hade böjt
sig fram och satt och sov. Alex fortsatte att
sjunga om den lille Havebænk. Han trodde
annars, att han hade stämma tillräckligt, då
han från utkiken skulle ropa genom stormen
till bryggan: ”The light is burning bright!”,
men när samma stämma skulle användas till
sång, knöt den sig i halsen och försvann.
Han hade inte ätit något på ett helt dygn, det
gör också sitt till och tar på ens
sångar-förmåga.
Men just som han tänkte tystna och ge
sig av, öppnades ett fönster högt uppe, en
flickarm kom fram, något vitt — som en
enda liten snöflinga — dalade genom luften
och slog mot cementen: två femöringar i ett
papper! Alex tog av sig hatten och bockade
sig flera gånger mot fönstret där uppe. Nu
började det i alla fall. Lempert hade haft
rätt. Man skulle bara hålla ut!
Der stod en Bænk i Haven .. .
Nej det kom inte flera pengar — men uppe
bakom det enda vänliga fönstret kunde Alex
fortfarande se skymten av ett ansikte och
två runda armar. Skulle hon där uppe
verkligen få se, hur han misslyckades?
Nej! Han fick en idé. Han låtsades, som
om det kom pengar ned till honom från
många fönster. Hälsade och bockade och
skrattade med alla sina vita sjömanständer
upp mot de fönster, som flickan inte kunde
kontrollera. Han sjöng en gång till, och han
tyckte, att det gick bättre nu. Så började han
samla upp — i början alldeles framför sina
fötter, men sedan runtomkring i alla hörn —
pengar kan ju trilla långt, oni de kommer
ned på kant — in mellan soptunnorna och
ner i källartrappan. Han tittade belåtet på
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
