- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
20

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Johannes Buchholtz: Gårdssångarens debut. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN

de olika pengarna, som om de hade varit
större än han beräknat, och han ordnade till
sin ficka, så att den putade ut. Hur mycket
skulle man kunna tänka sig, att det blev
tillsammans? Två kronor. Å, Gud, mycket mer,
fem eller sex kronor, eller kanske rentav
närmare femton?

Efter ett sådant guldregn måste han väl
prestera ett da capo.

Just i detta ögonblick lade vicevärden
Rasmussen sin hand på hans axel, såg på
honom med sömniga ögon och sade:

— Kamrat, kan du inte gå och sjunga på
en annan gård?

Alex såg oförstående på honom — hans
ton var bedjande, enträgen, någon utkastning
var det inte frågan om, men vad var då
meningen?

— Kamrat, upprepade Rasmussen, kan du
inte vara snäll och sjunga på en annan gård,
jag skall tala om för dig, att min stora pojke
ligger med hjärnskakning där uppe, och min
hustru skall just föda — det är alldeles här
uppe, och det stör så förbannat, när du
sjunger.

— Well, kamrat! Alex rätade på sig, han
hade förstått, att hans prestationer med
Have-bænken var överflödiga.

— Tack skall du ha. Rasmussen skyndade
sig in men med små steg som en björn, som
har lärt sig gå på bakbenen.

Alex tog hela gården i en enda svepande
blick. Flickan fanns där fortfarande, hon

hade en blå klänning med en liten vit krage
— en vacker kvinna, söt och givmild. Nu såg
han henne väl för sista gången. Kanske hans
toner skulle ha kunnat locka ned henne, om
han bara hade fått fortsätta. Han svängde
hatten — hon nickade.

Hon nickade, Gud vet, att hon nickade.
Alex bröstade sig stolt — han hade alltså
i alla fall inte sjungit förgäves! Upp från
källartrappan kom just nu två små bleka
barn, en pojke och en flicka, som höll
varandra i handen.

— Ni skall få en slant till karameller,
sade Alex. Det skall ni verkligen få. Han
stack ned handen i fickan. Här är en
tioöring, köp något för den!

Den lilla pojken tog tyst slanten. Alex
vände sig om på klacken och gick med stolta
sjömanssteg mot porten. Han aktade sig väl
för att kika upp mot fönstret. Hon skulle ju
kunnat se det.

Lempert vaknade, men han kunde inte resa
sig.

— Var är nu den...? Smiter du? Jag
skall ha hälften, för det var jag som hittade
på’t. Din gamla fähund!

Alex hörde inte hans ord, det fanns bara
tre saker i hans hjärna: två slantar på fem
öre var och så den blå flickan. Jo, en sak
till: han skulle aldrig sjunga mer, för det
skulle verkligen vara ett under, om det gick
lika bra nästa gång också!

20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free