Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
borrade så att ljuset från en elektrisk
glödlampa bakom kunde lysa igenom.
Ovanför lågo två våningar med sovrum,
vart och ett med sitt spegel- och
marmorkars-försedda badrum.
Huset var ett resultat av Store Dan Healys
våldsamt skapande instinkt och av en tripp
till Europa, dit han rest med sin nygifta
maka för att hämta kultur. Dess detaljer hade
han plockat upp här och där och
omsorgsfullt antecknat vilka som skulle kopieras
av den arkitekt och dekoratör, han senare
skickade till Europa. Trappan kom från Rom,
den stora spisen från Chenonceaux,
biblioteket från Edinburgh, salongen från
Versailles, galleriets glaskupol från en ölhall
i München och matsalen (något omgjord
efter mr Healys mer yppiga smak) från
Palermo. Mr Healy hade ”gjort” Europa.
Hans smak var vittfamnande och huset ett
minnesmärke över hans framgång som
politisk svindlare samt en symbol för hans
upphöjelse i samhället. Han förstod att det
ändå var ett stort hopp från södra Brooklyn
till femtionummershusen bredvid Avenyen.
Någonting storslaget måste det till för att
stadfästa förändringen och ge honom en
känsla av varaktighet och hemmastaddhet.
Men det var åratal sedan mr Healy bebott
det. När han höll på att komma i fängelse
och förlorade det mesta av sina pengar,
övergav han det utan större saknad. Det var
ett monument över en lysande framgång och
inte något hus för en besegrad att bo i.
Efter hans fall beboddes det av diverse
nattfjärilsexistenser — en ökänd dam, som
kallade sig Maudie Triplett, en filmdiva, en
svindlare — och till sist föll det i händerna
på Beppo Bianchini. Det var Beppo, som
bakom gallerporten satte in en stadig trädörr
med tittglugg.
Klockan var fyra på eftermiddagen, när
Beppo långsamt vaknade och vände sig
mellan sidenlakanen för att begrava ansiktet
i kudden.
Sovrummet låg i tredje våningen mot
gatan, alldeles ovanför Louis seize-salongen;
det var fyrkantigt och hade höga fönster,
vilka vid Beppos uppvaknande voro
omsorgsfullt förhängda med mörkgröna
brokadgardiner, uppsatta av den för länge sedan
avflyttade filmstjärnan. Sängen var enorm
och förgylld och försedd med tunga draperier
av samma brokad i guld och grönt. Mittemot
sängen satt en hög spegel i förgylld ram.
Tapeten var förgylld med mönster i svart.
Allt detta av inredningen hade Beppo
övertagit, när han köpte huset. Det enda han själv
bidragit med var en serie kolorerade franska
etsningar, vardera ungefär två fot i fyrkant
och föreställande mycket rosafärgade damer
i olika stadier av negligé. Han hade köpt
dem i den övertygelsen att de voro både
eleganta och stimulerande.
Bakom brokaddraperierna voro fönstren
väl stängda, ty Beppo kunde aldrig komma
ifrån den tron att nattluft är skadlig för
lungorna.
Han begrov sitt runda, lockiga huvud
djupare i kudden, men plötsligt slängde han
av sig sidenlakanen, tog upp sin
morgonrock, kastade den över axlarna och ringde.
Han sov utan pyjamas, naken som Gud skapat
honom. Då och då gjorde han ett försök med
dem men fann dem alltid obekväma.
Morgonrocken var av purpurfärgat siden och
sammanhölls med en guldsnodd om hans smala
midj a.
Han satt på sängkanten, tills det knackade
på dörren.
— Kom in, sade han och en lång, grov
italienare med ett ärr över högra ögat kom
in. Han var klädd i en otadligt välsittande
smoking. Han hade ett brutalt ansikte, vars
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
