Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
West Street — hade han hukat sig ner och
klarat sig automatiskt, utan att tänka på vad
han gjorde, alldeles som ett djur. Men när
han nu såg in i revolvern, visste han varför
han hukat sig. Det var därför att det fanns
någonting att leva för, fastän han där han
satt på sängkanten, inte kunde räkna ut vad
det var.
Han var alltjämt förbryllad över att han
inte var förargad på Iris, över att han inte
hade lust att ge henne ett kok stryk. I stället
tyckte han bara synd om henne, för att hon
var en sådan stolla. Och efter en stund kom
han på en för honom fullkomligt ny tanke.
Kanske Iris inte kunde rå för, hurdan hon
var. Hon hade blivit sådan genom att få
springa oeftersedd på gatorna. Hon visste
inte, hur man uppför sig. Miss Jellyman
skulle aldrig försöka skjuta någon och inte
flickan med det bleka ansiktet heller. Det såg
man på henne. Och Maudie skulle inte heller
försöka, fastän i fråga om henne var det
därför att hon var för klok till det. Nej, Iris
kunde kanske inte hjälpa det. Hon visste
bara inte, hur man uppför sig. Hon var inte
av bättre folk.
Det var som om en hel, ny värld öppnat
sig för honom, i vilken människorna
uppförde sig annorlunda än de människor han
hittills känt och han kände en stark längtan
in i denna värld, där allt måtte vara lugnt
och fridfullt och välordnat.
I detsamma kom han ihåg att Maudie och
miss Jellyman sutto till bords en trappa ner
och släckte cigarretten och gick ner. Under
tiden ängslades han för det oväsen Iris ställt
till under sin sorti. Men kanske ingen sett
henne, tänkte han. Kanske det inte varit
någon i hallen och kanske musiken dränkt
tjuten. Men han skämdes. Vad skulle folk
tro, om de sett henne? De skulle tro att han
höll en vanlig buskrog, som vilken
speak-easy som helst och Femtiofemmans anseende
hade inte råd med några skandaler. Den
måste vara exklusiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
