Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
alla som visste, hur man skulle uttrycka sig
och hur man skulle uppföra sig.
Långsamt vaknade ett hemskt tvivel och
började plåga honom. Han var ensam med
henne i ett sovrum utan hennes tillåtelse, utan
att hon ens visste om det. Han hade burit
hit henne och skickat bort alla andra utan
att hon visste om någonting. Tänk om det i
trängseln där nere fanns någon som kände
henne? Om någon upptäckte att hon befann
sig en trappa upp ensam i ett sovrum med
ägaren till en speakeasy? Vad skulle hon
tänka, när hon vaknade och fann att hon låg
här med honom sittande på sängkanten
bredvid sig? Vad tänkte en dam i en situation
som denna?
Tanken fyllde honom med fasa och han
kände sig på nytt som en idiot, som aldrig
visste, hur han skulle uppföra sig i ögonblick
som detta. Han förstod att det bara fanns
en sak att göra och reste sig och ringde på
klockan. När en uppassare kom, sade han
till denne att be Tony skicka upp mrs
Triplett. Sedan gick han tillbaka för att
uppmärksamt betrakta mrs Willingdons bleka
ansikte; efter en stund fann han att han
gjorde vad han ej gjort sedan han var barn.
Han bad varken till Gud eller till Jungfru
Maria utan på sätt och vis rätt ut i rymden
gång på gång upprepande:
— Låt henne inte dö. Hon måste få leva.
Låt henne inte dö.
Han hade suttit så länge, då han hörde
någon komma in i rummet. Han vände sig
om och såg Maudie fylla hela dörröppningen
som en tavla av diamanter och skärt siden,
hud och hermelin. Hon stirrade på den av
Iris åstadkomna ödeläggelsen i rummet.
När han vände sig om, sade hon:
— Du ser ut att ha haft riktigt trevligt här
uppe i kväll.
— Jag kunde inte hjälpa det, sade Beppo
späkt med låg röst.
— Det var hon som Tony bar ut, eller
hur? sade Maudie.
— Ja.
— Jag kunde just tro det. Hon såg ut att
kunna göra sånt. Hon hade precis ett sånt
där noppat och spacklat ansikte.
Hon kom närmare.
— Jag måste säga att det ser inte ut som
på den tiden jag låg här.
— Nej.
Maudie såg på flickan på sängen.
— Blir hon bra?
— Ja, sade Beppo. Doktorn säger det.
— Tony säger att hon tagit in nånting.
— Ja.
Maudie sjönk tungt ner i den stora stolen.
— Jag skulle inte ta vid mig så mycket
i dina kläder. Det finns massor med
fruntimmer som jämt försöker begå självmord.
Det är en riktig typ. De gör det så snart de
blir arga på någon, precis som kineserna.
Jag kände en flicka en gång — minns du
Minna Leroy — hon förstörde sin måge på
att försöka ta livet av sig ideligen. Hon
lagade alltid så att hon blev räddad i sista
stund.
— Hon är inte sådan, sade Beppo tjurigt
och förstod genast att en så ensam kvinna
som mrs Willingdon alltid måste ha det svårt.
Man skulle alltid tro det värsta om henne.
— Hon ser rar ut, sade Maudie. Hon ser
inte ut som nån vanlig självmordsspecialist,
men man vet ju aldrig.
— Hon är ali right.
Maudie såg slugt på honom.
— Var det dig hon var arg på?
— Nej, jag har aldrig träffat henne.
Maudie log.
— Man skulle kunna tro att ni var så att
säga intima.
— Det var därför jag skickade efter dig.
— Vad vill du jag skall göra — sitta här
hela natten?
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
