40 (Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN

hon vet var hennes hand är. Kanske hon låter
den vara där.”

Efter en stund sade hon:

— Förlåt att jag frågat er om så mycket.
Det är bara en sak till jag skulle vilja veta.
Hur kommer det sig att ni känner miss
Jellyman?

Beppo rodnade igen. Sedan sade han
hastigt:

— Hon lär mig bli en gentleman.

— Å, ursäkta mig!

— Det är ingenting att ursäkta. Jag ser
ingenting orätt i det.

Då öppnade hon långsamt ögonen och såg
på honom, så som hon sett på honom från
sin stol vid baren och plötsligt tyckte han
att de på något sällsamt sätt känt varandra
länge.

— Kanske ni vill dricka litet konjak. Det
skulle pigga upp er.

— Tack, sade hon, det skulle det kanske.

Han släppte hennes hand och reste sig och

gick över hallen in i Tonys rum.

När han kom in såg Maudie på honom och
sade:

— Nåå?

— Hon är ali right. Hon kommer sig.

Han öppnade Tonys skåp och tog ut en

flaska konjak och ett glas.

— Vill du att jag skall hjälpa dig med
något?

— Nej, sade Beppo, varpå han vände sig
till miss Jellyman: Hur kommer det sig att
hon känner er?

— Hon gick i miss Prinnys skola. För
sju, åtta år sedan.

— Då är hon en fin flicka?

— Nej, sade miss Jellyman. Inte riktigt.
Hennes far ville att hon skulle bli det, men
det gick inte riktigt på det sättet. Men det
är en rar flicka.

— Tack, sade Beppo. När han gick ut ur
rummet, stängde han dörren efter sig.

— Han kunde åtminstone ha lämnat dörren
öppen, sade Maudie och såg efter honom, så

att vi fick höra musiken.

När han kom in i sovrummet igen, satt hon
mitt på golvet. Hon hade satt på sig hatt och
boa och höll händerna för ansiktet.

Då Beppo fick se henne, ställde han ifrån
sig konjaksflaskan och glaset för att lyfta
upp henne och lade henne igen på sängen
med två kuddar till stöd under ryggen. Hon
höll alltjämt händerna för ansiktet.

—• Försökte ni springa er väg? Det får ni
inte. Hon svarade ej och han frågade: Ni är
väl inte rädd för mig? Ni tror väl inte att
jag vill göra er något illa?

— Nej då, sade hon, fortfarande med
ansiktet gömt. Jag vet inte vad jag försökte
göra, men jag var för svag. Jag kunde inte
gå. Jag ville ge mig av, jag vet inte vart, för
jag har ingenstans att ta vägen. Jag skäms
så. Den som försöker ta livet av sig borde
inte leva. Det är alldeles galet att komma
tillbaka till livet igen — särskilt när det
inte finns något att komma tillbaka till.

Han slog upp litet konjak i glaset och
räckte henne det, men hon vägrade att ta
händerna från ansiktet.

—- Ni får inte se på mig, sade hon. Jag
ser så ryslig ut, när jag har gråtit.

— Varför gråter ni? Allting är ju bra.
Allting kommer att gå bra.

— Jag antar att jag grät, därför att ni är
så omtänksam och snäll.

— Ni får inte tänka på, hur ni ser ut.
Jag vet, hur ni ser ut. Jag har sett er ofta.
Vid sådana här tillfällen lär man för resten
att känna varann ganska bra på några få
minuter.

Hon tog plötsligt bort händerna. Kinderna
voro ännu våta av tårar.

— Ja, sade hon. Kanske ni har rätt. I alla

40

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/blm/1932/0448.html

		Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 40 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|