Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Eyvind Johnson: Resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RESA
annat, som jag aldrig hört talas om. Men
detta om negerbarnet kommer jag intensivt
tydligt ihåg. Det plågar mig, jag vill stiga
upp, men orkar ännu inte. I mitt inre reser
sig en protest, en våldsam vrede mot livets
ohygglighet. ”Och, ser du, vattenytan, som
var oljig och smutsig och otrevlig på alla
sätt, blev på ett ställe alldeles röd. Det gick
så fort, vi hann inte skrika, inte blinka,
ingenting. Det var hajar där, ser du ...”
Och en dunkel tanke: Vi måste göra uppror
mot hajarna!
Och så kommer jag ihåg något om
valfiske. Jag har aldrig sett andra valar än små
tumlare, ”niser” i Trondhjemsfjorden och på
Vestfjorden; inga av de stora
havselefanterna. Ambra, ambra, sjukdomen som är värd
guld. Doft av kärlek. Jag reser mig slött upp
och känner med ens att det är kallt.
När jag drar undan den tunna gardinen
ser jag tjockan.
Den har lagt sig runt oss, stängt oss inne.
Gryningsljuset flyter omkring inne i den:
man har ingen aning om ljuskällan, tjockan
sprider själv ljus, tunnsiktat, vaddigt ljus.
Den liknar ingenting: inte mjölk, inte het
ånga, inte imman över de norrländska
träsken. Den är tjocka, den är intet annat:
ett slags grundämne i gasform. En fuktig,
doftlös, smidig massa, som bryter av
solstrålarna och stoppar dem i sin säck. Jag kan
skymta en bit av det våta däcket, resten av
världen har den gnagt i sig, girigt, girigt.
Den sluter sig om varje båt och stjäl bort
det som omger den. Den sluter sig om
människan, stjäl bort hela hennes värld utom den
lilla kajutan och den bit av däck, kajutan
behöver för att hålla sig upprätt i rymden.
Den täpper till fyrarnas ljusmun, stoppar
till stjärnornas hål i rymden, hindrar
rymdens och klippornas blinkljusrop att nå
oss. Den breder havets kallsvett över allt.
Den är ett nät av ångest som binder oss och
gör oss blinda. Jag tänker på en
skeppar-historia — om gubben.som sågade sig genom
tjockan — men känner ingen lust att skratta.
Sådant sitter man inte och skrattar åt i
tjockan. Den är för sällsam: alla som farit
på sjön ha sett den, millioner människor ha
varit inne i den, men ändå är den sällsam.
Liksom Niagara och Victoriafallen är den
för stor. Man hinner inte med den under ett
människoliv. Man kan inte ge den en form,
en konsistens, ett ansikte som alltid stannar
i minnet: man kan inte bära minnet av den
med sig många dagar. Den blir ny för varje
gång.
Man kan förklara den på många sätt. Ett
är detta: När Poseidon någon gång röker
pipa stiger röken upp till havsytan och snor
sig om skeppen. Det är den förklaring som
tycks mig närmast sanningen.
Eller: Havsjungfrun skall lägga sig, hon
drar ner rullgardinen, och gud nåde den som
kommer på fel sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
