Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SE ÅN 0’F A OL ÅIN
— Leo, bad hon, jag vet att du älskar
Irland...
— Åå, jag ville kräkas på Irland, skrek
han. Spy på det.
Han började sopa i verkstaden, silverkrutet
och det gråa krutet och det röda,
bomullstussarna, filspånen, medan hon återtog arbetet
med patrontillverkningen vid fönsterbordet.
Men han följde efter henne och packade ned
alla de saker hon behövde, sopande golvet
under hennes fötter i det han till och med
avsiktligt slog henne på smalbenen. Han
stoppade tändstickorna i fickan med
motiveringen att det var hans privata, och när hon
gick ut i köket för att hämta andra, ryckte
han dem fil! sig och sade att han trodde de
var hans också. När hon bytte plats och gick
till det andra fönstret, gick han efter henne
och slog undan luckorna och vrålade en sång
ut till gården, där man aldrig hört en
mansröst så långt tillbaka någon av hyresgästerna
kunde minnas. Vid detta vände hon sig emot
honom i ursinne och han ställde sig mittemot
henne, även han ursinnig. Hon grep fatt i
fönstret för att stänga det, han grep fatt i det
för att hålla det på vid gavel. De kunde se
en kvinna i ett fönster mittemot betrakta dem
med förvåning. Flickan fick tårar i ögonen
och hennes lingula hår föll ned över hennes
axlar, så att solen förvandlade det till en
gloria kring hennes skälvande anletsdrag, och
när pojken såg henne så släppte han sitt grepp
och gick rodnande av skam ut ur rummet.
När hon återtog arbetet med att droppa
varm shellack i de små hylsorna, hörde hon
i fjärran ett sällskap helgdagsfirare, som
reste ut till landet i vagnar med muntert
travande hästhovar och dragspelsmusik, och
dessa lyckliga, obekymrade ljud nedslog
hennes mod. Det började bli hett i rummet
och hon kände svetten lacka på sin panna och
himlen mulnade mer och mer, tills slutligen
spritlampan började kasta fladdrande skuggor
över arbetsborden och hennes händer
framkallade ett skuggspel i taket. En efter en
fyllde hon hylsorna och ställde dem därefter
i en ordentlig liten rad framför sig. En gång
kastade spritlampan en underlig skugga mot
väggen framför henne och hon hoppade till
av förskräckelse och vände sig om för att
se vem som kommit in i rummet. Från den
stunden tittade hon åt höger och vänster i
ständig oro, lyssnande efter Sean, tittande
mot dörren och ned mot golvet, som om hon
tyckt sig höra något ljud från våningen under.
Till slut tyckte hon alldeles bestämt, att hon
hörde något, och hon ställde sig skräckslagen
framför dörren. Hon hörde tunga steg sakta
komma uppför trappan ett trappsteg i taget,
avsats efter avsats, till den sista avsatsen,
till själva dörrvredet.
— Leo! Leo! skrek hon. Hon kommer.
Hon kommer!
— Vad är det? Vad är det? ropade han
och sprang in till henne.
— Titta, där är hon! Titta! Titta!
En fruktansvärd åskknall brakade loss över
deras huvuden, som om väldiga biljardbollar
krockat i skyn. Han drog henne till sig och
hon klängde sig fast vid honom — hon kunde
se hur likets döda fiskögon såg på henne
genom linneduken. Det stilla regnet utanför
övergick i störtregn, som smattrade på
järntaket nere på gården. Leo slog upp fönstret
igen, så att de kunde se solen skina genom
det fallande regnet, och när hon fortsatte att
darra, kysste han henne mitt på munnen. Hon
försökte inte hindra honom. Hon hörde
honom viska, att det här var det bästa slutet
utav alla, och hon försökte inte säga emot
honom, ty under hans viskningar blev hon
lugnare och insåg att ett slut måste det bli.
De tillbragte morgonen med att göra rent
och snyggt och stuvade undan alltsammans i
det hemliga förrådsrummet, varifrån det vid
första tillfälle kunde forslas bort. Allra sist
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
