Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Artur Lundkvist: Robinson Jeffers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ARTUR LUNDKVIST
En dag grips han av en önskan att komma
upp på bergshöjden för att kunna se ut över
landskapet och oceanen och andas in den fria
havsvinden. Man forslar honom dit, han
ligger där på det höga, hårda berget. Helen
böjer sig ner och kysser honom, och i samma
ögonblick skär hon av hans strupe med en
kniv. Hon är beredd att omedelbart sona
gärningen med sitt eget liv: till sist har hon
fått mod att trotsa sin djupaste fruktan.
Ensam kvar är den gamla hårda och grånade
kvinnan, Thursos moder. ”Jag är till slut den
olyckligaste”, säger hon, ”men det är
ingen-ting.”
Denna dystra familjehistoria från en ödslig
bondgård har Jeffers diktat om till något
som erinrar om en klassisk tragedi. Scenerna
har öververkliga proportioner, personerna
liknar inte människor ur det vanliga dagliga
livet: de är symboliska gestalter i Jeffers’
vision av tillvaron, primitivt helgjutna i sina
passioner, oförsvagade av kulturprocessen.
Trots ali den obarmhärtiga naturalismen i
detaljerna gör hans dikt heller aldrig något
riktigt realistiskt verklighetsintryck. Detta
drama är över och bortom verkligheten,
storslaget och avlägset som de höga bergen.
Jeffers’ prosavers med dess långa rytmer,
nyckfullt bruten som klippstrandens
konturer, ger framställningen den rätta
karaktären: en fast plastik och konkretion. Hans
bilder har en intensiv, blek skärpa, likt ting
belysta av i mörkret uppflammande blixtar.
Lever då Jeffers helt utanför nutiden, ger
han inte uttryck åt något för de nuvarande
generationerna egenartat? Jo, svarar hans
beundrare, Jeffers är i själva verket det högsta
litterära uttrycket i Amerika för 1920-talets
och efterkrigsvärldens pessimism och fatalism.
I det sista kriget genomled mänskligheten
mera smärta än någonsin, och Jeffers hör till
dem som mottagit outplånliga intryck och fått
sin livssyn bestämd för alltid. I sin diktning
söker han ständigt det smärtofyllda och dröjer
vid alla scener av lidande. leke utan skäl har
han blivit beskylld för att driva en ”cult
of cruelty”. Hur människan reagerar inför
smärtan, det sysslar ständigt hems fantasi
med. Han tror sig finna att människans natur
i smärtans stund uppenbarar sig ”mer
strålande än andra varelsers”, ”för ett ögonblick
kan den lysa fruktansvärt mot de omgivande
tingens mörka prakt”. För honom är
fantasiens upplevelse av smärtan lustbetonad och
till denna förnimmelse anknyter sig hans
litterära potens, något som inte i direkt
mening är omänskligt utan stämmer väl
överens med människans ofrånkomliga
aggressionsdrift. Att förmå skapa poesi av
aggressionen hör väl till Jeffers’ märkligaste
egenskaper.
Jeffers är en oförfärad naturalist och
bekänner sig till den deterministiska
pessimismen. Vad han tror på och förnimmer är
kraften, den statiska kraften, stelnad i väldiga
klippformationer, och den dynamiska kraften
som kommer livet att fortskrida och oceanen
att outtröttligt hamra mot stränderna. I
människornas såväl som naturens manifestationer
ser han blott uttryck för samma blinda,
kosmiska kraft. Han talar om ”the happy
automatism of life, inhuman as the sucking
heart of the whirlwind”. Han tror inte på
någon humanism.
Djuren virvlade fram likt bruna löv
under röken framför skogsbrandens dånande våg,
och jag tänkte på de små varelser som ej hann undan.
Skönheten är ej alltid tilldragande. Elden var skön,
djurens fruktan var skön, och när jag återvände
neråt de svarta sluttningarna då elden dragit förbi
satt en örn uppkliven i en förbränd fura,
förmäten och stinn, svept i sina vingars vilande
storm.
Han hade kommit långt bortifrån till den goda
jakten,
när elden gjorde drevkarlstjänst. Skyn var
obarmhärtigt blå
och sluttningarna obarmhärtigt svarta
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
