Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Artur Lundkvist: Robinson Jeffers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON JEFFERS
och mellan dem sov den stora, svarta fågeln.
Jag tänkte, ej utan smärta i sinnet:
den förödelse som bringar en örn från skyn är
bättre än barmhärtighet.
Så lyder en av hans korta dikter, vars motiv
och tonfall är karakteristiskt. En annan gång
talar han om novemberstormen som befriar
den uråldriga graniten från sommarens
orenlighet:
Allt som kastats bort av sommarens dagdrivare
borttvättas i en höstlig extas,
och jag tror att denna belamrade kontinent avundas
sina klippor.
Under alla årstider drömmer jorden i sin barnsliga,
förväntansfulla sömn
om stormens bad, vilket tvager framtidens långa
strand,
drömmer att det tvättar bort mer än kusternas smuts:
inga städer mer, ej så många människor och fler
rovfåglar
och vatten som strömmar rent ur flodernas munnar —
I New Mexicos berg betraktar han
indianerna, som dansar sina skördedanser utan att
tro på dem längre, och talar om civilisationen
som en övergående sjukdom:
Jag betraktar indianerna som dansar för den unga
sädens växt. De gamla männen hukar sig i ring
och sjunger, medan de unga kvinnorna med svällande,
bara armar och några få blyga ynglingar rör
sig i dans.
De slanka unga männen är nakna till de smala
höfterna, deras bröst och ryggar är bestrukna med
vit lera
och två örnfjädrar vaggar på de svarta huvudena.
De dansar motvilligt, ty de är civiliserade. Men
de gamla övertalar dem till att dansa.
Endast trumman har tillit, den tror att världen ej
har förändrats. Det klappande hjärtat, med den
enklaste av rytmer,
det tror att världen ej alis har förändrats, det är
blott ett drömmande, ett tanklöst hjärta, och
trumman har inga ögon.
Men de där turisterna har ögon och betraktar
dansen i hundratal, vita amerikaner, hungrande och
vördnadsfulla,
pilgrimer från civilisationen som ivrigt söker
skönhet, religion, poesi — pilgrimer från tomheten.
Folk från städer, ivriga efter att åter bli människor.
Arma dansande, hur de sugas tomma! Indianerna
är tömda
och förmodligen har det aldrig funnits religion och
skönhet och poesi nog att mätta amerikaner.
Endast trumman har tillit, den tror att världen ej
har förändrats. Blott jag själv och den mäktiga
stamtrumman
och Taosbergens höga klippor tycks veta att
civilisationen är en övergående sjukdom.
Vad som upprör Jeff ers är att livet utarmas,
att människorna veknar och degenererar.
Korrelatet finner han i de ödsliga, storslagna
bergstrakter och havsstränder som hans
fantasi befolkar med ett enkelt, ursprungligt
och starkt människoslag. Sin egen profil som
diktare har han förstått att mejsla ut med
kraft och skärpa.
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
