Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Nils Bohman: Hur man blir en god människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NILS BOHMAN
gångspunkten för detektivromanens moraliska
lärdom. Det är inte en främmande åskådning
som sådan, detektivromanen skall bekriga,
utan farliga uttrycksformer för en förvrängd
åskådning av västerländskt ursprung.
Hos Propper och Crofts framstår
detektiven som en hjälte inte endast i den
meningen, att han riskerar livet för moralens
skull, utan även och framför allt så att hans
sega arbete med småsaker, ihärdigt och ofta
till synes meningslöst, helt enkelt blir
kultur-symboliskt, det vill säga detektivromanen
blir också en hyllning av arbetsmoralen. På
jakten efter sanning och klarhet, under
uppspårande av ägare till mystiska kappsäckar
och avsändare av sönderrivna brev, under
kontrollering av förfalskade alibin etc.,
symboliserar detektiven helt enkelt människan
under hennes tusenåriga kamp med kaos, där
avgörandet inte sker på en gång genom att
man med brak och dån utrotar det onda utan
därigenom att man som Odalbonden tåligt
och envist ”sår uti blodbestänkt mull”, i detta
fall blodiga näsdukar eller förlorade
löskragar. På detta sätt bli alltså poliserna
under det yrkesmässiga vardagsarbetet
kulturkämpar av renaste vatten.
Det är också ett gott tidens tecken, när
det visar sig, att detta slags detektivromaner
tycks vinna en allt större popularitet på
bekostnad av de förut dominerande ”shockers”
i Wallaces eller Sappers anda. Bland
nyutkomna detektivromaner kunna utom de
redan ovan omnämnda av Propper, Eberhart,
Myers och Connington även anbefallas
sådana som till exempel Fieldings ”Mordet på
Nook”, som hävdar författarens gamla
anseende för sällsynt fyndighet. En annan
berömvärd roman är Roy Roberts ”Det
levande porträttet”, något av det bästa som
hittills kanske skrivits av en norsk detektiv-
författare. Bra är även Sykes’ ”Det gåtfulla
giftet”, där intrigen dock inte så mycket
lägger vikt vid detektivens spårsinne som vid
bovens finurlighet i uttänkandet av brottet,
vilket ju kan vara moraliskt betänkligt. Sämre
äro ”Hemligheternas hus” av Allen Upward
och ”Vem släckte ljuset?” av Valentine
Williams, där tekniken är alltför valhänt
och omständlig för att kunna tillfredsställa
högre ställda anspråk. Jämte Proppers förut
nämnda arbete torde Crofts’ ”Som en tjuv
om natten” vara den bästa bland de
nyutkomna detektivromanerna. Däremot kan en
sådan bok som ”Den stora kuppen i
konstsilke” av Oppenheim inte rekommenderas,
därför att den inte tillfredsställer kraven på
fullgod teknik och därmed sammanhängande
moralisk syftning.
Jag har här inte gått in på någon mera
detaljerad kritik av särskilda detektivromaner
utan mera givit en överblick över
konstartens väsen och teknik, i förhoppning om
att läsaren, sedan han insett, vilken
betydelse detektivromanens estetik har för
moralen, skall genom att läsa riktiga
detektivromaner på riktigt sätt bli en ännu bättre
människa än han redan är. Dessutom har
jag velat framhålla, att kritikern bör ta
detektivromanen på allvar som konstform
och behandla den som sådan. Han skall
till på köpet nagelfara den efter strängare
konstprinciper än vanliga romaner behöva
underkastas. Ty detektivromanen har, vilket
är den röda tråden i denna artikel, en
moraliserande syftning, som är avhängig av dess
teknik. Och där denna teknik försummas, blir
romanen i stället för att vara gagnelig
genast farlig. Det är just denna risk, som
kritikern skall avvärja, när han bedömer
detektivromanen som konstverk.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
