Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 41 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Diktaren och kritikern. Enquête - Artur Lundkvist

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ARTUR LUNDKVIST Mina egna böcker tycks mig nog ha tilldelats beröm i överkant men tyvärr knappast för de egenskaper jag själv finner viktigast.

Litteraturkritik kan givetvis vara mycket
läsvärd, impulsgivande och betydelsefull.
Sådan förekommer dock mera sällan i Sverige.
Här har väl kritiken sin väsentligaste uppgift
som nyhetsförmedlare och orienterare
(visserligen ofta vilseledandel. För diktare med
självständig ambition kan den knappast ha
annat än negativ betydelse. Ständigt bidrar
kritiken till lättlästa, traditionella böckers
framgång hos publiken (en
överflödsgärning?) medan den visar en kompakt, lat
ovilja mot ali nyorienterad, experimenterande
litteratur: man säger helt spirituellt att det
där var nytt för tio år sedan och så vänder
man sig om på soffan.

Den litterära kritikens viktigaste uppgift är
enligt min mening inte att förse
annonsspalterna med recensionsblommor, inte att
bidra till försäljningen av medelmåttiga
böcker, utan att bedriva propaganda: för
idéer, livsinställning, ideal. Det är också vad
den ofta gör även här i landet. Felet är bara
att livssynen och idéerna brukar vara
betänkligt mögliga: kritikern är oftast en
medelålders småborgare, full av ängslig omsorg
om sin karriär, med munnen full av alla de
tomma fraserna om kultur, humanism, ädel

tanke i skön form etc. Vad en ung författare
närmast skulle önska sig vore en vitalare,
tidsinställd och internationellt orienterad
kritik, allvarligt intresserad för den dikt som
skapas enligt vår tids förutsättningar. De
självständigaste bland de unga diktarna
tvingas nu i många fall att se kritiken över
axeln och arbeta i direkt motsättning till
den officiella opinionen. (Men det är kanske
bara nyttigt?)

Kan man dra någon värdegräns mellan
skapande dikt och kritisk framställning? Det
avgörande är ju inte arten utan kvaliteten.
Mycken så kallad skapande dikt är inte annat
än banalt hantverk, medan den kritiska
framställningens form i lyckliga fall kan rymma
utomordentlig skapande dikt.

Slutligen vill jag säga att mina egna böcker
nog tycks mig ha tilldelats beröm i överkant,
men tyvärr knappast för de egenskaper som
jag själv finner viktigast. Vad jag håller på
i min produktion är dess genomgående
grundtendens. För övrigt innehåller var och en av
mina böcker ett fåtal ting som jag rent
konstnärligt är till freds med. Det andra brukar
pina mig redan i korrekturet.

41

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>