Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Georg Svensson: Resor utan mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
Resor utan mål
Harry Martinson: Resor utan mål.
Bonniers. 4: 75.
En bok sådan som Harry Martinsons
”Resor utan mål” är egentligen så ovanlig
och absolut egenartad, att man drar sig för
att skriva en recension om den. Inga av de
gamla recensionsschablonerna och
litteraturhistoriska fackuttrycken passa riktigt in; de
te sig i varje fall mer än vanligt tummade
och made in Germany när man lägger dem
på denna bok, denna gruva av just ur berget
bruten, obearbetad, sagolikt skimrande malm.
Det enda man skulle vilja göra vore att säga:
Gå inte förbi denna bok, denna av en ensam
och tystlåten man samlade, okonstlat och
naturligt framräckta bok. Antingen passar
den er inte, och då har inte ert besvär eller
er utgift varit alltför stor eller också passar
den er, och då skall ni förstå vad jag menar.
Jag vill inte säga, att det är ett fel att inte
kunna fängslas av Harry Martinson, men jag
skulle vilja säga, att det är en lycka att
kunna göra det. För att kunna det, får man
inte vara alltför rationellt och intellektuellt
beskaffad. Man får inte leva i en värld, där
allt är välordnat, där varje ord har sin en
gång för alla fastställda betydelse och där en
sak helt enkelt är den och den saken. Harry
Martinson är vid det här laget tjuguåtta år,
men icke desto mindre födes han varje
morgon splitterny till världen. Han ser på den,
som om han aldrig sett den förr, han stannar
i förundran inför alldagliga saker, som vi
blivit så vana vid, att vi inte längre märka
dem, när vi passera. Hans sätt att se är
barnets men också den äkta konstnärens. Och
han har en nästan kuslig förmåga att uttrycka
vad han ser, detta som våra ögon blivit
alltför nötta att se. Att göra det med ritstift och
färger, det ha andra gjort. Men att göra det
med ord, slitna ord — knappast någon före
honom har nått en sådan uttryckets kraft.
Ännu för blott fyra, fem år sedan stod
Harry Martinson och skyfflade kol i
innan-mätet på ett fartygsskrov. Han hade gjort det
eller gått som j ungman då i tio år. Det är
om dessa år, dessa resor i hemmavattnen och
på de stora haven till andra världsdelar, som
han berättar i denna enastående bok. Han
berättar inga historier och inga händelser;
skulle man söka återberätta blott en sida i
denna bok bleve man bet. Där finns en
dramatisk händelse: när eldaren Harry
Martinson på S/S Poljana mot tjugufem dollars
extra vadar upp till halsen i den beckmörka,
jättelika oljecisternen för att ta bort en död
råtta, som fastnat mellan hävkulan i
automaten, en livsfarlig, spöklik vandring. Men
eljest — vad berättar han om? I varje fall
inte om sådana upplevelser, som vi själva
anse vara muntra och spännande nog att
berätta om, när vi kommit hem från en resa.
Han berättar mest om vad hans inre
människa upplever, och som hekant sammanfalla
inte alltid den personens upplevelser med
vad den yttre människan lärt sig kalla
Upplevelser. Ett streck med nytvättade kläder var
kanske allt han upplevde i Antwerpen; ett
barnansikte bak ett kajutfönster på en pråm
är den klarast skönjbara kanalbilden från
Holland; ”en gammal säregen kanalstad med
arga, skällande hundar, låga, rappade hus
med naftalindoftande lumpbodar” är hans
beskrivning på den berömda turiststaden
Gent; putsningen av en plåtörn — rederiets
emblem —- är hans bestående upplevelse i
Reykjaviks hamn, där de kalla
ishavsdimmorna välta in; hundrasexton tjurars åsklika
bölanden, som likt osynliga tomma tunnor
rulla genom den väldiga ladugården på en
sydamerikansk estancia, förtätar för honom
den animala anhopningen i världens största
djuruppfödningsdistrikt. Och när vi skiljas
från denne vagabond och skald in nuce ligger
han inrullad i en filt under bar himmel på
pampan. ”En stjärnas bild balanserar på
toppen av ett grässtrå, en gräshoppa gnider
sina vingar på strået bredvid och ännu en
fjärran stjärna speglar sig tydligt i
gräshoppans ena gröna utstående öga.” I denna
sublima bild, som kunde vara signerad av
Dürer, igenkänna vi den store konstnären, för
vilken fixstjärnan och gräshoppans öga äro
manifestationer av samma liv.
Som diktare är Martinson färdig, ty därtill
var han född, men som tänkare är han ännu
famlande. Martinson är en god människa —
en på tusen —- och ofta under sina
vandringsår rynkade han sin panna i
ansträngning att förstå människorna, Ludvig Nord-
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
