Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Sven Stolpe: 1800-tal och 1900-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
1800-tal och lOOO-lal
Sten Selander: ”Modernt”, lekmanna-
predikningar i radio. Frontens bibliotek.
Bonniers 1932. 4: 75.
Sten Selander recenserade för nu tre år
sedan en kritisk debutbok, där författaren
ville göra gällande, att vår tid äger att
uppvisa en radikalt ny människotyp, vilken på
alla viktiga punkter klart avviker från
1800-talets. Denna djärva uppfattning utdömde
Selander som orimlig.
Att han själv i Frontens bibliotek nu
kunnat publicera en bok, som bland annat
analyserar denna människotyp, hör till de
många tecknen på att Fronten och
Frontenbibliotekets verksamhet icke varit förgäves.
I själva verket torde en ivrig propaganda nu
ha övertygat alla reflekterande och
omdömesgilla om att Europa icke bara står inför en
alldeles ny samhällstyp — den
kommunistiska — utan också inför en helt ny
människotyp — den nya hedendomens. Varje
tidsanalys, som icke tar sikte på denna sanning,
blir till mer eller mindre lösa kåserier om
tidens romantik, respektive realism, utan
rötter i konkret verklighet.
Selander har ju blivit en mycket
uppskattad radiotalare, som på ett mycket
ovanligt sätt lyckats förena lätt tillgänglig form
med allvar och originalitet i synpunkterna.
Hans sista bok utgör en serie omarbetade
radioföredrag, vilka trots fördjupningen och
skärpningen ha behållit den ursprungliga
textens sympatiskt populära och chosefria
form. Förordet karakteriserar författarens
egen ståndpunkt som ”en borgerlig
genomsnittsuppfattning med rötter i 1800-talet”.
Detta torde emellertid vara en
självunderskattning. Selander är så pass väl utrustad
genom sina gedigna kunskaper på skilda
områden och sin förmåga av objektiv analys,
att han icke kunnat undgå att på viktiga
punkter övertygas av den nya tidens
evangelier. Det är snarast instinkter som
fortfarande hålla honom fast vid borgerliga
ideal.
Selander pekar på fyra viktiga förlopp,
vilka tillsammans präglat vår samtid —
industrialismen, demokratismen, den nya
naturvetenskapen och världskriget. Om det
senare och dess betydelse säger han många
kloka och välavvägda ord. Att alla
reflekterande människor ”ha upplevat världskriget”
är ju självfallet, hur långt från
skyttegravarna de än ha levat. Även om den nya
naturvetenskapen har Selander intressanta
ting att meddela. Han konstaterar, att den
moderna atomforskningen faktiskt slagit
undan en av stöttorna för 1800-talets
materialism och skänkt en ny möjlighet för tron på
en fri vilja: ”Mitt under det måhända mest
materialistiska skede, som mänskligheten
någonsin genomgått, har just
naturvetenskapen återgivit oss vår fria vilja genom att
upphäva kausallagens obetingade giltighet.
Och därmed ha vi upphört att vara den
blindt nödvändighetens trälar i en
skrämmande ödslig värld utan syfte och värden.
Människoanden har åter fått en möjlighet
att bryta sig ut ur determinismens fängelse.”
Dessa ord sammanfatta ganska väl den känsla
av befrielse som naturvetenskapens
övergivande av tidigare massiv och primitiv
materialism framkallat bland reflekterande
moderna människor. Bertrand Russell må låta
sin ironi spela i vilka spirituella kaskader
som helst — som ett faktum kvarstår, att
en modern naturvetenskapsman icke lika lätt
avfärdar religion och humanistisk kultur som
hans kollega för bara ett par decennier
sedan.
Med detta är också redan sagt, att man i
allt väsentligt delar Selanders skarpa
vidräkning med den moderna primitivismen. Det
är glädjande att se, hur en ursprungligen
mycket kritiserad sammanställning av denna
artikels författare av skenbart så heterogena
företeelser som modern sport, modern dans,
modern negerromantik, modern litterär
livsdyrkan etc. här accepteras som alldeles
självfallet riktig. Selander tar särskilt den svenska
psykoanalysen i upptuktelse och påvisar, att
den på viktiga punkter har misstolkat den
store lärofadern: ”Och ännu mindre borde
man i likhet med en och annan bland den
psykologiska modernismens tvärsäkra, fast
något målbrottshesa tuppkycklingar söka göra
en brinnande och sökande ande som Freud
till hemulsman för en massiv oandlighet, som
ser vår angelägnaste uppgift i ett förvärvande
av det gunås inte alltför sällsynta modet att
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
