Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1932 - Jules Romains: En liten gosses stora resa. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN LITEN GOSSES STORA RESA
här och var mot gatan. Portar. Plank. Den
vanliga tystnaden bryts plötsligt av att en
tung lastvagn förspänd med tre hästar
skramlande kör gatan fram. Trottoaren är mer än
tillräckligt bred. Och dessutom folktom. Det
är ännu en tre, fyra lyktstolpar fram till
nästa gatukorsning. Allt detta ger ett intryck
av något lätt, tryggt och fullt av tyst välvilja.
Man ser mycket av himlen. Röken ur en
fabriksskorsten långt borta stiger upp nästan
kritvit och bildar till höger om den höga
skorstenen ett böljande baner. Lyckligt det
pariserbarn, som får springa längs denna
lugna gata. Det ser röken och himlen. Himlen
är ännu blå och solbelyst men varslar ändå
om att kvällen nalkas. Den liksom vilar på
skjulens tak och kommer på så sätt alldeles
inpå en. Men åt det håll, där röken stiger
upp, är den praktfull, djup och avlägsen.
Den kära himlen, som människornas ögon
alltid söka och som de tid efter annan lyckas
fånga, denna himmel, som denna kväll väcker
tanken på framtiden. Den lovar liksom denna
intet bestämt, men den bär på något sätt i sig
en mångfald av löften av alla de slag, som en
pariserpojkes hjärta anar. Den väcker hos
honom minnet av vissa obestämbara men
varaktiga lyckostämningar han erfarit, då han
var ännu mindre, ännu mera barn, och som
redan tillhöra hans minnen, som redan äro
hans eget oförlikneliga och hemliga
förflutna, där han nu springer efter tunnbandet.
Vad röken är vacker! En regelbunden rad av
bolmande rökmoln, som rulla vidare och
breda ut sig. Något, som påminner om
härliga sommarmoln men liksom fyllda av vilja
och liv. Den ger ett intryck av källa, denna
skorsten, som man ser stiga upp ur staden,
som hade molnens källa sprungit upp djupt
nere i Paris och lyfts högt i höjden, upp
mot himlen.
Ibland ökar tunnbandet farten och flyr
undan. Pinnens spets förföljer det utan att
lyckas nå fram till det. Så lutar det till och
girar åt sidan. Det bär sig alldeles åt som
ett djur, som inte heller länge flyr rakt fram
utan också börjar att bukta. Man måste förstå
sig på att utan alltför stor otålighet hinna
upp det. Annars riskerar man att driva det
mot en mur eller få det att ramla.
När tidpunkten är inne att låta det hoppa
ned från trottoarkanten, då är det ett verkligt
nöje att passa på och övervaka det lilla
hopp tunnbandet gör. Man inbillar sig nästan,
att man har att göra med ett ädelt och nervöst
djur. Och sedan, ända tills det når fram till
trottoaren på andra sidan gatan, gör det i
ett små hopp på de ojämna gatstenarna, över
mellanrummen mellan dessa och slår lätt och
nyckfullt in i fel riktning.
Louis Bastide intalar sig själv, att han har
en viss uppgift att fylla. Man har gett honom
i uppdrag att springa bort med ett paket eller
kanske bara för att tala om något. Men det
är inte så lätt att följa den angivna vägen.
Men man måste göra det och därvid ta
hänsyn till allt oförmodat den har att bjuda på,
till alla dess besynnerligheter, både för att
det finns en viss lag man måste följa och
faror och fiender att undvika. Här till
exempel har man den väldiga muren kring
godsbangården och så rue des Poissonniers, vars
gatlyktor äro så egendomliga. De ha kronor
som kungar och glorior som martyrerna.
Louis’ uppdrag fordrar att han tar av till
vänster, springer över gatan och fortsätter
ut mot de gamla befästningarna, i det han
följer den långa muren och passerar tätt
under de egendomliga gatlyktorna.
Skymningen börjar falla på. Gatan fylles av en
blåaktig halvdager och en nästan kylig luft.
Himlen är ännu ljus men drar sig allt längre
bort. Nu är det inte längre frågan om vilka
löften den kan ge en pojke, som lyfter sina
ögon mot den. Louis tvingar sig att i jämn
takt springa helt långsamt, knappast fortare
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
