Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 44 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Diktaren och kritikern. Enquête - Harald Schiller - Sten Selander

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

intryck av en kritik vore inbilskt. För
diktaren betyder recensionen kanske något som
uppmuntrande eller nedslående moment. Samt
förr i världen som pådrivare (eller
motsatsen) vid en boks försäljning. Numera är
detta ur spelet, enär förlagen genom
reklamen i hög grad bestämma vad som skall gå
eller inte.

Kritikern som förmedlare borde erinra sig,
att han är underordnad verket. Numera anses
kritiken av somliga som något jämställt med
diktandets konst. Många kritici framhäva i
sina recensioner minst lika mycket sina
tankar och sina personligheter som det verk
och den diktare de skulle behandla. ”Vi
prästerskap”, sa klockaren. Kritikerns
uppgift är att söka intränga i ett verk (utan att
därför våldföra sig på detta och utan att
uppge sin personlighet), och så förmedla det
till läsekretsen. Med förmedlandets uppgift
som det primära, kan recensenten därtill foga
sin inställning till i verket behandlade
problem. Kritikern kan bli en kulturell-litterär
kommentator.

Kritikern bör framför allt veta vem den
talar till. I dagspressen, som det väl här
närmast är fråga om, syndas oerhört på
nåden. Skulden härtill är vetenskapsmännens,
som förblanda journalistik och vetenskap. En
recension bör vara journalistiskt skriven,
det vill säga på sådant sätt att den obehindrat
kan läsas av många. I annat fall hör den
hemma i en facktidskrift. Genom att
förmedla diktares verk, dessas idéer och
problem till mängden, som i denna
bokproduktionens tid ej hinner välja eller följa med
(som sagt gärna med en personlig
kommentar) kan kritikern utöva någon form av nytta

STEN SELANDER Den offentliga kritiken är oundviklig och avgjort att föredraga framför enbart den privata.

Frågan om litteraturkritiken har något
berättigande kan aldrig få annat än rent
akademiskt intresse. Ty så länge böcker ges
ut, kommer också kritik att existera. Ifall
den offentliga kritiken avskaffades, skulle
följden bara bli att den andra och redan nu
mäktigaste formen av kritik bleve
allenarådande: den privata kritik, som varje
litteraturintresserad utövar i kretsen av vänner och
bekanta. Med andra ord, följden skulle bara
bli att kritikervärvet övergick från fackmän
till dilettanter. Och låt vara, att fackmannen
dels ofta är i dålig mening ”litterat, det vill
säga insnodd i den stora härvan av
litteraturpolitik, vänrecensioner och ömsesidig
betalning för gammal ost, dels ibland grips av en
sur leda vid allt vad böcker heter. Men i
gengäld handlar han å ena sidan under ansvar,
inte anonymt och i det fördolda som de
otaliga privatkritikerna; och å andra sidan
bör han genom jämförelsen mellan de
mängder av böcker med skiftande värde, han
tvingas att läsa, förvärva ett relativitetssinne
och en värdeskala, som hjälper honom att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>