Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1933 - Diktaren och kritikern. Enquête - Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urskilja det verkligt betydande och i övriga
fall avhåller honom från överord i ena eller
andra riktningen. I längden tror jag därför
att fördelarna av offentlig kritik väger tyngre
än nackdelarna. En alltför personlig, partisk
eller eljest av ovidkommande synpunkter
influerad kritiker förlorar dessutom snart sitt
inflytande och därmed sin förmåga att skada;
exempel har funnits både här hemma och
utomlands.
För övrigt får man nog inte överdriva
tidningskritikens makt. Varje läsare och
bokköpare är på förhand inriktad på ett bestämt
slags böcker, som stämmer överens med hans
eller hennes temperament, åsikter,
generationsprägel, intellektuella nivå och sociala
omgivningar. Och ingen kritik i världen kan
få vederbörande att godta böcker av annat
slag: den som älskar Heidenstam tycker inte
om Ingeborg Björklund och vice versa. En
kritikers första plikt är därför att klargöra
vad slags bok det i varje särskilt fall är fråga
om, så att till exempel inte — för att citera
en gammal historia — en frireligiös bonde
köper Kiærs ”Essays” i tro att den handlar
om profeten Esaias. Kritikens vanligaste
försyndelse är, synes det mig, underlåtenhet på
denna elementära punkt: ofta vädrar en
kritiker endast sina privata åsikter i någon
fråga, som kanske helt flyktigt berörts i
boken, men lämnar sina läsare i komplett
okunnighet om bokens anda och syfte.
Därnäst bör recensenten tala om, ifall den
anmälda boken enligt hans mening i sitt slag
är god eller dålig. Här och endast här kan
en kritiker, som har läsekretsens förtroende,
verkligen göra en insats. Han kan visserligen
inte förmå den som har Edgar Wallace till
huvudleverantör av andlig näring att i stället
köpa Joyces ”Ulysses” eller Huxleys
”Kontrapunkt; men han kan möjligen förmå
vederbörande att övergå till Dorothy Sayers, med
andra ord till en högre kvalitet inom samma
litteraturgenre. Detta är säkerligen det enda
egentliga resultat av sin gärning, en kritiker
kan hoppas på; men redan det resultatet är
stort nog.
Ty naturligtvis är kritikern i det allra
närmaste oförmögen att direkt påverka
författarna. Visserligen kan — det vet jag av
egen erfarenhet — en hård (och gärna
orättvis) kritik resultera i att offret rannsakar
hjärta och njurar för att komma till klarhet,
i vad mån de beska orden var berättigade;
och detta är säkert en mycket nyttig
sysselsättning. Måhända kan kritikern också göra
en del nytta genom att klämma till så
svidande vasst i fråga om debutanter utan
talang, att vederbörande skräms bort från
bokfabricerandet och därmed skonas från
att öka det litterära proletariatets haabløse
Slægter. Men att någon enda författare eljest
följt de väl visa magistrarnas docerande
pekpinne tror jag inte på. (Att kritikern liksom
alla andra skrivande personer kan inympa
vissa idéer — ifall han nu råkar ha några —
på sin publik är en annan sak, som inte har
direkt med frågan om hans verksamhet just
som kritiker att göra.)
Personligen kan jag i stort sett inte klaga
över mer än en enda detalj i kritikens
behandling av mina böcker: den, att man varit
alldeles för hygglig speciellt mot mina
tidigaste diktsamlingar, som jag nu önskar
fått begravas i tysthet. Men det är ju en
angelägenhet utan allmännare intresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
