Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1933 - Sven Stolpe: Nathan Söderblom som författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon sanning i påpekandet. Söderbloms
prosa efterhärmar stundom Hjärnes tunga,
litet ansträngt majestätiska —— man kan
kanske säga markerat geijerska —— perioder, och
Söderblom är då icke alltid till sin fördel.
Hans egen stil var naivare, öppnare,
blondare. Först i sitt sista verk förefaller han mig
ha nått den lyckliga sammansmältning av
dessa två element, som han uppenbarligen
alltid eftersträvade. Hans språk äger här klarhet
och skärpa, pregnans och behag —— som då
han talade. Men utan övergångar och på ett
sätt, som exakt följer tankens väg från de
intelligenta utblickarna, de klarsynta
blixtkarakteristikerna till de stora synteserna, de
väldiga helhetsgreppen, glider stilen över i
en förkunnande, myndig prosa i mäktiga
perioder, som säkert har en av sina rötter
i Harald Hjärnes akademiska retorik.
Hemligheten med denna burna och
värmande vältalighet mitt inne i en vetenskaplig
sammanställning ligger i att Söderblom ville
ge något mer än vetenskap. Paradoxalt eller
naivt —— kanske båda på en gång, ty han var
sådan! —— yttrade Söderblom på sin
dödsbädd:
—— Jag vet, att Gud lever. Jag kan bevisa
det genom religionshistorien.
En sådan ”bevisföring” har givetvis icke
vetenskaplig giltighet. Men för Söderblom
tedde det sig så; han förstod kanske icke
alltid rätt själv, att vad som för oss andra
är det avgörande argumentet i hans
författarskap, det är mindre teorien och
diskussionen än den personliga erfarenheten. I varje
fall är det denna förening av vetenskap och
personlig deklaration, som betingar den fullt
mogna söderblomska stilens säregna
blandning av värmande naivitet och myndig
vältalighet. Han kan sida efter sida utreda,
citera, kommentera —— allt med skärpa,
klarhet, grundlighet och vetenskaplig iver. Men
så är det, som om han lägger böckerna ifrån
sig och stannar ensam på golvet med
tummarna i västens ärmhål —— älsklingsattityden.
Och då dikterar han sin egen erfarenhet.
Hans stil blir en annan. Han talar klart,
allmänt, folkligt —— som för bönder i sitt stift ——
om människors typer och seder, meningarna
bli allt kortare, till slut slår han fast den
egna söderblomska vissheten, som är säkrare
än allt annat, i få glasklara, granitfasta ord:
Gud är, Gud lever ... Och han återtar sin
vetenskapliga diskussion.
En annan egenskap hos den söderblomska
stilen är dess psykologiska pregnans.
Söderblom var aldrig bättre, än då han i en bok,
som icke tidigare nämnts i dessa anteckningar,
men som är hans och därmed ett av vår
litteraturs ståtligaste människoporträtt,
tecknade sin mästare Martin Luthers bild. Hans
stil blev där —— alldeles i mästarens egen
anda —— kärv, realistisk och oförfärat saklig.
I spänningen humor —— melankoli tecknade
han Luthers —— och i viss grad samtidigt sin
egen —— bild med en psykologisk
träffsäkerhet och en stilistisk glans, som än i dag göra
boken till ett av Lutherforskningens mest
överraskande och levande dokument. Inför
konkreta psykologiska verkligheter vaknade
pojken i Söderblom, det kom en särskild
glimt i ögat och hans språk fick en
underfundig humor och en djärv, direkt drabbande
realism, som kunde föra tanken till
Karlfeldts prosastil.
Som ett prov på denna Söderbloms
förmåga av psykologisk karakteristik kan man ur
hans sista bok välja ett avsnitt om Sokrates:
”Vi finna ingen skymt av folktrons och
den klassiska olympiska gudsdyrkans rädsla
för gudarnas avund, men heller ingen droppe
av orfismens och Dionysosreligionens
livselixir, som berusade Platon och hans
själsfränder. Sokrates övervann gudsrädslan, icke
genom mystikens begär att själv bliva
gudomliggjord, utan genom kallelsetrohetens
gudsförtröstan. Löst från denna sin religiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
