Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. Mars 1933
- Artur Lundkvist: Dagbok i Ostafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamla, kära England mitt i den afrikanska
oändligheten. Men var finns ord och
symboler för Afrikas tomhet, glöd och extas?
*
”Africa Oriental Portuguesa.” Små städer
under palmer och akaciaträd, halvt latinska,
halvt österländska, men begjutna av Afrikas
sol. I heta dagar ligger jag på bädden,
försjunken i afrikanska drömmerier. Och min
fantasi väver ändlösa gobelänger —–
Hur jag i halvdröm tar av mig mina gamla
kläder och vandrar vida omkring, sökande
det obeskrivliga landet. När jag går
efterlämnar jag ingenting men sörjer allt; det är
som om jag omslutit tingen med min hud
och jag känner deras avtryck med saknad.
Andra såg mot rymden, men jag såg himlen
under mig, öppnande sig som källsprång,
som blomögon, snabbt slutna igen. Jag sökte
min andes gästabud i gräset under, trädets
skugga och min kropps fibrer skälvde av
musik som en syrsas vingar.
Tre negrer i blodfläckat vitt såg jag i en
slaktarbod; de styckade en djurkropp med
långa knivar och deras ögon lyste som
knivarna; de smakade på köttslamsor och
smackade med läpparna som vinkännare.
Barnet har vaknat i grannens hus och dess
kvidande svider likt lökdunst i mina ögon.
De larmande portugiserna springer runt sitt
hus balkonger och söker nyckeln av guld
till dass·citadellet, medan kvällens moskiter
fastnar som små silverfjäll i de rostiga näten.
Palmerna har vuxit genom många varv av
dagar och sträcker sina fingrar mot den
yttersta fliken av blått. Storkarna står på ett
ben vid stranden i solnedgångsljuset och
solljuset faller inunder dem som i en gles skog.
Och sniglarna med sina vita snäckhus är lika
seglare i stiltje.
Det finns tillfällen då vinden vänder
notbladen för musiken och vi får höra några
vilsekomna toner från en sida längre bort.
Då känner vi att vi är utestängda och
ingenting kan trösta oss; vi kan aldrig glömma
grindarna där hemma och tjärblomsternas
klibb mellan fingrarna.
Åter har det kommit heta dagar och min
kropp törstar som ett läskpapper; vinet gör
mig trött och mitt hår grånar. Ack, en
människa orkar ingenting, spjutet man skulle
kasta måste man stödja sig på som på en
krycka. Nu kommer mina svarta systrar: på
lena skuldror bär de fram knippen av ved
som doftar när den brinner och ger
syrenfärgad rök samt en aska som ligger och
skälver likt en flock vita hindar när vinden
prasslar i gräset. Dessa kvinnor tuggar
grönska i sina munnars röda grottor och
sover som landskap.
Men jag har redan börjat vänta här vid
stranden. Vänta på vad? Livet är ju här
liksom överallt. Det är väntandets sjukdom som
äter mitt liv, äter hål i mitt liv värre än mal
i bröllopskläder.
Lourenço Marques, januari 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0179.html
