Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Harry Martinson: En tid i Santa Catharina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HARRY MARTINSON
EN TID I SANTA CATHARINA
Ett litet eller rättare sagt stort landskap
i Brasilien. Det heter Santa Catharina och
böljar sig med stora lövprasslande vågor
där skogarna äro liksom ett grönt skum
på bergen, och där dalvegetationen
motsvarar det gröna löddret i vågdalarna på
havet.
Ty skall man försöka ge en syntes av
den mellanbrasilianska snårskogen sådan den
dallrar i middagshettans blå solrök så är
det så: Snårskogen är som ett tåligt
uppbrusande grönt lödder av urkraft och
klorofyll, en löddring av liv och sexualitet, och
hör man papegojflockarna ge upp sitt hesa
fågelskäll i soluppgången (som man sällan
ser för yviga snår) då är det som om de
skreko inne i en grön, väldig men tyst storm:
ty den eviga grönskan är på något sätt
stormig, ehuru underbart lugn då den ses
från bergen.
Innan soluppgången kommer med sina
första båglinjer av rött bakom dalarna är
snårskogen rätt tyst. Den är också sval och
lugn: ett vattenfall pushar inne i skogarna
och en bäck mumlar kluckande eller strilar
finsilat intill ens nattläger. Men vid
middagstiden väser och solbrusar hela
urskogen, inte av djur eller av vattenfall
och bäckar eller vindkårar, så mycket som
av den skira solsvadan från urskogen
själv.
Man lyssnar på detta: klorofyllsymfonien
i det generösa, gröna Brasilien; lövens ocean.
Och man tänker glad: så har man då
kommit till en av de gröna källorna där
man kan höra gräsets växt och lövets
svällning.
Kanske är det plantornas och
snårmyriadernas strid om den solmättade kolsyran som
ger mig dessa hörselsensationer som
inbillningen sedan tar fatt och gör till niagarisk
väldighet; men i timmarna omkring
middagen, då alla blankbladiga växtarter likt
hårda speglar slunga tillbaka strålningen,
öronkänner man urskogen; tror sig höra
dess solrörelser, dess andning i den
vindstilla solhettan. Luften dallrar och det står
som en jäsande väsning över soltystnaden
i hettan, då alla djur sova eller hålla sig
stilla.
Då går solröken violett genom höglanden
och man söker skugga medan man räknar
fjärilarna och sina tankar, och tankarna
spänna sig högt inför alla syner, det blir
nästan drömmar av dem; efter en stund är
det också drömmar; landet blev ett drömland
medan klockan gick från tolv till ett.
Inbäddad i en massa drömmar rör sig så en
massa verklighet.
Från Joinville går vägen slingrande mot
Peiraboraba, där en sockerrörsplantage
breder ut sig i en bäckendal. Den äges av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
