Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1933 - Harry Martinson: En tid i Santa Catharina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexander Grant, som i sin tur äges av
religiösa föräldrar i Connecticut. Han har
flyttat hit ner till Brasilien och håller som
bäst på och äger allt möjligt medan han
röker starka cigarrer och kalkylerar.
Fingrarna som hålla om cigarren äro en smula
feta, själen är en smula krass och läpparna
lite tunna. Negrerna och halvbloden myllra
ut från baracken och sprida sig över
plantagefälten redan i kolmörkret före
soluppgången. Fjorton sådana morgnar upplever
även jag, ty jag arbetar instucken bland
negergängen exakt fjorton dagar i
Peiraboraba; då äro sockerrörsfälten
genomhuggna och pressningen och frakten kan
börja, men då går jag.
”För lite betalt” bär jag med mig i fickan,
det är naturligt nog ingen tung börda.
När jag började sade Alexander Grant den
amerikanska frasen:
—— Ni kan väl arbeta?
Jag såg in i hans krasst blå ögon och
sade:
—— Bet your life, det vill säga ”giv ditt
liv på det”. Så slog han askan av cigarren.
Jag bodde sedan i baracken om nätterna
och arbetade om dagarna. Baracken var full
av löss som voro feta och tycktes trivas i
Brasilien; annars härstammade de från en
polack som rymt från plantagen för en
månad sedan.
Två nätter lät jag lössen fraternisera sig
med mig. Men ger man bara en lus handen
så tar den snart hela kroppen: de gömde sig
i skjortan och i soluppgången döko de
plötsligt upp ute på sockerfälten.
Alexander Grant kom ridande ut till oss.
Han slog elden av cigarren och upptäckte en
lus på min arbetsskjorta.
—— Ni är lusig, sade han sakta, förde ni
dem med er hit?
—– Nej, sir, sade jag, ni äger dem; de
tillhöra plantagen —- äro så att säga de
ordinarie plantagelössen.
Han kände sig roat retad, log amerikanskt,
så att en guldtand blinkade till i mungipan,
och red därifrån road eller retad, inte så
noga vilket, tyckte jag. Runtom mig reste sig
sockerrören, tjocka och höga som
tornérlansar från riddartiden. Jag repade en
tändsticka, tog ett strå, satte ner lusen på det och
brände ihjäl den. Sedan gick jag på med
den trekilotunga stålfacan och högg saftiga,
tjocka lansar till höger och vänster så att
sockerblodet sprutade. Här och där inne
bland sockrets höga pipor jobbade en
neger.
En dag påträffade jag ensam i en
upphuggning djupt ute i fältet en glad
halvblodskvinna som inte bodde i baracken. Vi
förälskade oss flyktigt men påtagligt och
fortsatte sedan upphuggningen åt var sitt
håll. Det gällde att hugga korridorer genom
fältet, ty det bortre liggande fältet, som var
övermoget, var redan färdighugget och
fordrade passage för sina rör. Från detta fält
kom negrernas och halvblodens sånger och
skrik likt ett titaniskt papegojväsen hela
dagarna, rösterna voro flämtande i värmen
och sångerna blevo skrikiga, söndersplitsade
och brokigt fula. I hög hetta är man aldrig
musikalisk, tvärtom. Här ute i fälten var
dessutom mycket ormar, en dag i hettan dök
en gamörn ned och kom upp ur fältet med
en orm som var slingrande, lång och vackert
brokig som ett försåtligt strumpeband. Den
tofsprydda örnen flög uppåt urskogshöjderna
medan ormen ringlade sig kring näbben som
en urfjäder. Högst i en förtorkad palm där
uppe satte gamörnen sig att äta sin avlånga
gäst.
Aftnarna som kommo över fältet voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
