Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Recensioner - Sven Rinman: Pastisch eller nutidsdikt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PASTISCH ELLER NUTIDSDIKT?
Nis Petersen: Sandalmakargatan<i></i>. Berättelse från Rom på Marcus Aurelius’
tid. Med inledning av Anders Österling. Översättning från danskan. Bonniers.
2 delar à 5: 50.
Recenserad av SVEN RINMAN
I höstas pågick ett animerat gruff i salig
”Fronten” om den moderna danska
litteraturen. Det var främst Lauesens ”Og nu venter
vi paa Skib”, som var tillhygge, men också
Petersens ”Sandalmagernes Gade” var ute
och åkte ett slag. Stolpe kallade den roande
pastischkonst utan kontakt med nutidens
problemlägen, medan danska försvarare ansågo
den vara på höjden av vår tids mest
avancerade psykologiska och sociala kunskap, ett
modernt innehåll i en antik förklädnad. Det
hade ju inte varit någon större svårighet att
redan då sätta sig in i stridsfrågan —— det går
faktiskt att läsa danska böcker på
grundspråket, o bildade svenska allmänhet! -— men
nu är boken i alla fall översatt till svenska
(elegant), och vem som helst kan bilda sig
en uppfattning om graden av dess modernitet
(med ”vem som helst” menas här den som
har råd att betala 11 kr.).
”Sandalmakargatan” är en historisk roman,
dess händelser utspelas i Rom på Marcus
Aurelius’ tid med början år 161. Den
innehåller ett myller av händelser och personer,
bartenders, ligapojkar, polisspioner, varma
korvgubbar, bankirer, filosofer och
mustaschprydda kristna diakonissor. Den rymmer en
massa antikvarisk lärdom, som förefaller
tvättäkta, och en drastisk situationskomik,
som frossar i s. k. practical jokes. Det är en
högklassig nöjesläsning, inte av det
narkotiska utan av det stimulerande slaget.
Nu frågar vän av ordning: Vad är meningen
med allt detta? Är det någon annan mening
än att roa och briljera? Någon säger, att det
är en pastisch, en annan säger, att det är
ett fullgott uttryck för 1930-talets mentalitet.
Men vad är egentligen en ”pastisch”? Pastisch
talar man väl om, när en konstnär av
estetiska skäl eller kulturhistoriskt
kuriositetsintresse tar upp och leker med en annan tids
stilmedel, klär ut sig i andras mer eller
mindre avlagda kostymer. Fougstedts
illustrationer till ”Röda rummet” är ypperlig och
välmotiverad pastisch, Frödings ”Corydon till
Chloë” är likaledes fulländad pastisch. Men
en historisk roman behöver inte vara pastisch,
därför att den är historisk. Om
”Sandalmakargatan” varit skriven i låt oss säga
Apulejus’ eller Lukianos’ maner, hade man
kallat den pastisch. Nu förefaller den mig
med sin anglosachsiskt snitsiga stil vara raka
motsatsen. Lukianos förekommer verkligen i
boken, dels i en dedikation och dels som
kaféresonör i ett kapitel, som hör till de
mindre lyckade. Den gamle hädaren har
tydligen stått i vägen för författarens naturligt
flödande stil, hans repliker verka bundna av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
