Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 62 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Recensioner - Sven Rinman: Pastisch eller nutidsdikt?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sitt historiska underlag på ett sätt, som gör,
att man här möjligen kan tala om pastisch.
Den märkbara lilla svårighet, som införandet
av en historisk ryktbar person har berett
författaren, ger en intressant upplysning om
bokens verkliga art.

NIS PETERSEN

Är Sandalmakargatan” alltså en typisk
modern problemroman? I så fall ligger det
ju närmast till hands att fråga, varför
författaren förlagt sina 1900-talsmässigt
tänkande och kännande människor till andra
århundradet efter Kristus. När en
romanförfattare väljer att skildra en annan epok än
sin egen, kan detta bero på två motiv (av
politiskt tvång förklädda tendensskildringar
lämnas här å sido): antingen verklighetsflykt,
vila i det förgångna som tröst för nuets
påträngande och svårbemästrade konfliktämnen
(senaste svenska exempel: Annie Åkerhielms
romarhistorier) eller en klassicistisk
människouppfattning, som återfinner det innerst

likartade i mänskliga situationer och
mänskligt själsliv från vitt skilda tidevarv. Det
senare är uppenbarligen fallet här.
Författaren beskriver på ett ställe den komfortabla
bostad, som innehas av Marcellus, en
välsituerad och därför håglös ung bokhållare i
ett stort clearing-höuse i flodkvarteret. Han
tillägger: ”Det var icke en inredning, som
väsentligen skilde sig från den som
halvtannat eller två årtusenden senare gick igen
som så kallad herrumsinredning.” Och han
vill tydligen också ha sagt, att det inte bara
är herrummens utan själarnas inredning, som
går igen årtusende efter årtusende. Petersens
bok är till sin syftning inte mer
nutidsbetonad än Racines dramer.

I praktiken blir den det naturligtvis. Om
människorna alltid äro sig lika, så faller det
sig naturligt att lägga sin egen tids språk
i antika människors mun. Det förflutna har
ju en gång varit ett nu, men man kan inte
uppleva ett annat nu än sitt eget. Romersk
vardag har varit lika trivial, löjlig eller
tragisk som svensk, dansk och amerikansk
vardag, och när man vill återuppleva den,
så måste man låta människorna tala det
vardagsspråk man själv behärskar. Att detta
alltjämt kan väcka sådan uppmärksamhet beror
ju på den stela nyklassicistiska tradition, som
ännu spökar i det allmänna medvetandet, ett
dimmigt intryck av att antiken var
pelargångar och vita togor, hexametrar och en
bägare gammalt massiskt”.

August Brunius skrev en gång en rolig
uppsats om ”historiens egna anakronismer”,
där han talade om att ”tidsfärg och tidsdoft
i mindre grad är tidens egen färg och doft
men mera ett verk av århundradenas packade
stoftpartiklar”. För att komma åt den riktiga
färgen, menade han, skulle man blåsa bort
dessa stoftlager och försöka se direkt. Så
gjorde Maurice Bäring i ”Dead letters” och
så gör Nis Petersen. Men hur blir det i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>