Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Recensioner - Georg Svensson: Amok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De se ingenting annat av varandra än glöden
från cigarrettspetsarna, de känna ingenting
annat om varandra än den ansiktsmask de
sett skymta vid skenet från en uppflammande
tändsticka. Med genial regissörsfantasi har
Zweig vetat att infatta sin historia i en
spöklik inramning, som åt framställningen ger en
elak dröms skärpa och overklighet. Det hela
har på något sätt karaktären av en
psykoanalytisk seans med magiska sökarljus ned
i människosjälens labyrinter.
Är inledningsnovellen samlingens
obestridliga tour de force, ett glänsande stycke
exotism, så måste man nog dock ge en annan av
novellerna priset för psykologiskt
mästerskap. Det är den långa historia, som heter
”En fantastisk natt” och som skildrar en
personlighetsomvändelse. Även denna novell
är alltigenom psykoanalys och otänkbar utan
Freud, Zweigs store läromästare. Den skildrar
hur en man räddas från förtvining och
individualitetsutplåning därigenom att ett
borrhål plötsligt når ned till hans
undermedvetna, varifrån en mörk brygd väller upp och
bevattnar hans förtorkade själ. Baron von R.
har levat ett idealiskt liv i rikedom,
oberoende och nöjen. Han är omtyckt i
sällskapslivet och en gentleman alltigenom, som
aldrig skulle drömma om att begå en
nedrighet eller ohederlighet. Han är fången inom
konvenansens och sin egen heders lagar.
Småningom börjar han märka, att hans väsen
förlorar sin spännkraft, att han gripits av
något slags känsloatrofi. Han åtrår
ingenting längre, han känner ingen lidelse, ingen
sorg, ingen glädje, blott ett ljumt, vegetativt
välbefinnande. Inte ens konstaterandet av
detta fenomen förmår skänka honom någon
sinnesrörelse. Så en dag råkar han genom
att gå i en snillrik fälla av ödet ertappa sig
själv som tjuv: han stjäl på en
kapplöpning blott för att retas en vadhållningsbiljett
och har, innan han vet ordet av, kasserat in
en stor vinst. I och med att han gjort bruk
av den på lek stulna lotten finns ingen
återvändo, han måste hemlighålla
manipulationen om han inte för alltid skall ruinera
sitt liv. Han måste förbli tjuv. Sedan den
första skräcken givit med sig, beslår han sig
med att känna något som bra mycket liknar
stolthet, ja, lycka över detta:
”Hur var det möjligt? Jag värjde mig, nu
verkligt rädd för mig själv, mot
denna*oväntade insikt, men alltför sprudlande, alltför
våldsamt böljade känslan upp ur mig. Nej,
detta var inte blygsel, inte harm, inte leda
vid mig själv, detta som så varmt jäste i mitt
blod —— det var glädje, en rusig glädje, som
flammade upp inom mig, ja, slog upp i klara
spetsiga lågor av övermod, ty jag kände, att
jag på dessa minuter för första gången på
åratal verkligen levat, att min känsla endast
varit förlamad, men ännu inte var död, att
sålunda ändå någonstädes under min
likgiltighets flygsand ännu lidelsens heta källor
hemlighetsfullt porlade och nu, när slumpens
slagruta förts fram över dem, sprudlat upp
och nått ända till mitt hjärta. Även hos mig,
även hos mig, även i denna atom av det
levande universum, glödde alltså ännu denna
hemlighetsfulla kärna till allt jordiskt, som
ibland bryter fram i virvlande vindkast av
lidelse. Även jag levde, även jag var en
människa med ond och het lusta ... Jag förstod
i ett nu det hemlighetsfullt åskdigra i många
sexuella stunder, förstod att min lidelse blott
hade blivit förvriden, hade blivit
förtrampad av sällskapslivets vanföreställningar, av
gentlemannens tyranniska ideal —— men att
även hos mig, fast djupt nere, mycket djupt
nere, i källsprång och gångar som rasat igen,
livets heta strömmar gingo fram liksom hos
alla andra ...”
Med denna nya kunskap och med bröstet
bräddfullt av denna nya sällsamma glädje
vandrar han vidare på den inslagna vägen,
han kommer till ett nöjesfält av tarvligaste
slag och frotterar sig vällustigt med
människorna, girigt insupande massans fräna,
animala utdunstning. Han uppsöker en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
