Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Rütger Essén: Rikedomens kulturfront
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likhetskampen liktydig med den mänskliga
solidaritetskänslans strid mot trång
individual- eller privategoism.
Den gamla rättssynpunkten med anor från
dekalogen om den enskilda egendomens
”helgd” synes ej längre spela någon större
roll, åtminstone utanför den anglosaxiska
kulturkretsen. Men den har länge varit av
allt överskuggande betydelse, satt en mäktig
tabukänsla på vakt mot det ekonomiska
jämlikhetskravets ständigt förnyade anlopp.
Ännu jakobinernas ”Déclaration des droits
de l’homme et du citoyen” av frihetens år
1793 uppräknade privategendomen som en av
de fyra grundrättigheterna vid sidan av
jämlikheten, friheten och tryggheten (art. 2) och
förklarade (art. 16), att ”äganderätten är den
rätt som tillkommer varje medborgare att
njuta av och fritt förfoga över sina ägodelar,
sina inkomster, sitt arbetes och sin
verksamhets frukter” samt tillägger ytterligare (art.
19), att ”ingen kan utan eget samtycke
berövas den minsta del av sin egendom, utom
när en i laga ordning konstaterad offentlig
nödvändighet så kräver och i så fall under
förutsättning av en rättvis och på förhand
utbetald ersättning”.
Det nittonde århundradets europeiska
borgerskap trodde på detta betydligt mer än på
Guds ord. Och ännu beteckna väl dessa satser
en gemensam borgerlig åskådning, vars
grundval icke sättes i fråga. Men de te sig numera
som profana satser. Ty var lever numera den
orubbliga tron på äganderättens absoluta
helgd? Var skulle numera en frireligiös
liberal valmötestalare, som ännu för ett par
årtionden sedan i England, inför ett högst
proletäriskt auditorium kunna oratoriskt
stegra avundsinstinkten mot den rike, som
lever i lyx och övergöder sina hundar, under
det du, din hustru och dina barn stå
svältdöden nära — för att sedan med dånande
patos och utan varje satirisk bitanke sluta:
”och dock äro dina anspråk fullständigt
oberättigade och ditt krav syndigt, ty pengarna
äro icke dina! Gud dömer i sinom tid den
obarmhärtige och frossande rike, men stöld
och begär efter din nästas gods äro
oförlåtliga synder!” Och massan instämde.
Detta låter år 1933 som ett eko från en
svunnen värld. Privategendomens tabu
existerar ej längre. Den enskilda rikedomens
frontlinje har i mycket kommit att sammanfalla
med den splittrade och oklara stridslinje, där
mer eller mindre ekonomiskt bildade
kombattanter försvara eller angripa det så kallade
kapitalistiska systemet. Och dock rör det sig
om helt olika saker. Det gamla, borgerliga
egendomsbegreppet var fast och konkret och
personligt — det moderna ”kapitalistiska”
förmögenhetsbegreppet är abstrakt som
astronomi. Under kampen om egendomens
fördelning och framför allt om kontrollen över de
så kallade produktionsmedlen har man
förbisett själva förmögenhetsbegreppets
förvandling från tryggad besittning av konkreta
nyttigheter, när som helst disponibla för
förfogande och konsumtion, till andelsbevis på
större eller mindre mängder av de svävande
kreditmassor, som komma och gå likt
regnmoln över det ekonomiska arbetets marker.
Själva jorden, urobjektet för egendom hos
bofasta folk, lyckades den liberala ekonomien
under adertonhundratalet så gott som överallt
mobilisera för den lösare
penninghushållningens förfogande, den blev kreditobjekt
och köpobjekt med nära nog samma rörlighet
som allt annat. Skillnaden mellan ”fast” och
”lös” egendom var därmed i avsevärd mån
reducerad.
På detta sätt pulveriserades det gamla
solida borgerliga egendomsbegreppet. Det
upphörde i växande utsträckning att vara
förenat med ekonomiska funktioner. Rikedom
i gamla dagar betydde alltid vård om och
ansvar för värdefulla synbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
