Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Rütger Essén: Rikedomens kulturfront
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de ”socialistiska” och ”kapitalistiska”
systemen.
Ingen form av socialism kan nämligen
förlika sig med tillvaron av verklig rikedom på
enskilda händer. Men alla de olika
ekonomiska frihetsriktningar, som av
socialisterna sammanfattas under begreppet
”kapitalism”, måste godtaga den enskilda rikedomen
som ett korollarium av sina allmänna
åskådningar.
Den enskilda rikedomen bekämpas och
försvaras numera huvudsakligen med
ekonomiska argument. Frågan förutsättes helt
och hållet gälla den ekonomiska
verksamhetens totaleffekt. Man har gjort sig mycken
möda att bevisa den ganska självklara satsen
om de stora inkomsternas och de stora
förmögenheternas betydelse för
kapitalbildningen, för sparandet. Man har från
socialistiskt håll sökt påvisa att denna likaväl kan
ske på andra vägar. Alla nödtorftigt
ekonomiskt skolade veta emellertid att den
populära uppfattningen att fattigdomen skulle
kunna avskaffas genom rikedomens
avskaffande saknar varje grund. De stora
inkomsternas utlottande på de många små
skulle knappt ge någon märkbar höjning av
dessa, men däremot betänkligt minska
kapitalförsörjningen. Konjunkturväxlingarna från
ett år till ett annat betyda mycket mer för
den allmänna inkomstnivån bland de
egendomslösa än en utjämning av inkomstnivån
mellan fattiga och rika.
Nej, det verkliga problemet är ett annat.
Bakom de ekonomiskt motiverade
kontroverserna om den enskilda rikedomens roll
och uppgift ligga i själva verket
oöverstigliga moraliska motsättningar. De ekonomiska
argumenten äro camouflage för instinktlägen.
För dem som överhuvud aldrig kunna
förlika sig med att den ene har överflöd på allt,
en köpkraft tillräcklig för allt man kan önska
och fullständig ekonomisk rörelsefrihet, under
det den andre lider brist på nödvändiga och
väsentliga ting, för honom äro de ekonomiska
argumenten betydelselösa. Det hjälper ej att
ådagalägga att ur den allmänna
”behovstillfredsställelsens” synpunkt den enskilda
rikedomen är nyttig och nödvändig. Han kommer
ändå alltid tillbaks till sitt instinktläge: han
vägrar att fatta, varför det skulle vara ”rätt”,
riktigt och nyttigt, att den ene har en dubbel,
tiodubbel, hundradubbel inkomst mot den
andre.
För den som känner på detta sätt är allt
resonemang om den enskilda rikedomens
betydelse och uppgift absolut bortkastat. Hans
ståndpunkt är från början klar.
Detta primitiva sätt att betrakta rikedomens
problem är urgammalt. Och det stöder sig
alltjämt på en massuppfattning, som ej sällan
tränger upp även i ekonomiskt och politiskt
mera ansvariga kretsar. Den ligger sålunda
bakom den populära uppfattningen om
arvskatten, tron på att denna innebär att ”den
rike tvingas dela med sig till den fattige”
och så vidare. Den har färgat en svensk
socialistisk politikers sats, att ”fattigdomen
fördrages med jämnmod när den delas lika
av alla” — en sats, som sannolikt är
obestridlig, men som ej har större värde eller
intresse än exempelvis ett påstående om att
de flesta barn föredraga att ha lov framför
att gå i skolan.
På detta plan är det förspilld möda att
resonera. Emellertid finnas några synpunkter
av ekonomisk natur som synas ha blivit
undanskjutna under diskussionen om den enskilda
rikedomens betydelse, men som äro
nödvändiga för att bedöma dess samhälleliga värde.
När man försvarat den ”borgerliga” synen
på den enskilda egendomen har man i
allmänhet understrukit profitbegärets
produktionsstegrande betydelse och profitens
nödvändighet för kapitalbildningen. De stora
enskilda rikedomarna ha härvid framställts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
