- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
61

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Hugh Walpole: Brev från London

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


HUGH WALPOLE

BREV FRÅN LONDON

Tankar om den litterära berömmelsens vanskligheter.

Att komma hem efter en semester borta
från böcker och diskussioner, är alltid en
intressant upplevelse. En upptäckt som man
alltid gör är att de litterära cirklarna äro
små både i fråga om omkrets och inflytande.
Jag har befunnit mig på en ö, som icke är
helt och hållet oberörd av kulturen, en ö
placerad ungefär mittemellan Amerika och
England, och det är ett gripande faktum att
under hela den månad jag bodde där,
upptäckte jag endast en person, som någonsin
hört namnen på låt t>ss säga (många fler
skulle kunna tilläggas) Richard Aldington,
William Faulkner, Gleenway Westcott,
Sherwood Anderson, Naomi-Mitchison.

Alla kände till namnen på J. B. Priestley,
Somerset Maugham, Theodore Dreiser,
Sinclair Lewis och Virginia Woolf. Att mrs
Woolf var så allmänt känd var ytterst
intressant att konstatera. Var där i övrigt
någonting oväntat? Bland de yngre författarna i
England och Amerika voro Priestley, Aldous
Huxley och Evelyn Waugh väl kända.
Däremot ingen av de yngre engelska skalderna
eller essayisterna eller historikerna (jo, det
vill säga romanerna ”Hatters Castle” och
”Juan in America” kände man till. Däremot
hade ingen den bittersta aning om namnen
på deras författare!) Av de amerikanska
författarna efter Sinclair Lewis’ generation hade
man aldrig hört talas om någon med
undantag av Hemingway.

Medan jag var där avledo George Moore
och John Galsworthy. George Moore var
absolut okänd, som om allt han skrivit varit
på grekiska. Galsworthys död däremot tycktes
beklagas överallt. Även de mest olitterära
människor togo den så allvarligt, som om de
hade förlorat en anhörig. Jag föreställer mig
att hans död väckte en större förstämning
bland de engelsktalande folken än någon
annan författares sedan R. L. Stevenson.

Och dock, när jag kom tillbaka till
England vad fann jag? Att George Moore hade
erhållit de mest vältaliga panegyriker, att
varje kritiker hade skrivit om honom, som
om en av Englands verkligt stora författare
i den långa och ståtliga raden från Chaucer
och Shakespeare och nedåt hade gått bort
ifrån oss, men att Galsworthys verk hade
värdesatts med illa dolt förakt. Desmond
MacCarthy till exempel, som alltid brukar
vara godhjärtad och ärlig, gav icke desto
mindre i sin artikel i Sunday Times intrycket
att Galsworthy var en fin människa och en
sjunde klassens författare. Nu är förstås
MacCarthy fundamentalt ur stånd att begripa
sig på romankonst. Han har aldrig haft den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free