Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Recensioner - G. A.: Harold Nicolson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
tikens ivrigaste förespråkare, vilket torde
vara sant såtillvida som han verksamt bidrog
till ententens konsolidering — som
ambassadör i Petersburg fick han till stånd
överenskommelsen mellan England och Ryssland av
1907. Hans syften tyckas dock ha varit
övervägande defensiva; och säkert var det en
olycka att han inte lyckades förmå Grey att
offentliggöra avtalen mellan England och
Frankrike av 1912 — då hade hela världen
förstått att England icke skulle förbli neutralt
under en europeisk konflikt.) Harold
Nicolsons bok om fadern förtjänar nog sin plats
bland de stora engelska biografierna; den
har en vilja till opartiskhet och rättvisa som
man sällan träffar, samtidigt som den ger en
klar bild av hur den politiska utvecklingen
fram till världskriget tedde sig för en av de
ledande männen på den engelska fronten.
Men den bok som gjort Harold Nicolson
mest bekant är otvivelaktigt "Some People".
Den är kanske på sina håll för engelsk — för
subtilt engelsk — för att kunna vinna någon
vidsträcktare publik i Sverige, men det
hindrar ju inte att den verkligen är en delice,
kvick, sarkastisk, vänlig, cynisk. Den består
av några porträtt, de flesta väl gjorda efter
levande modell: Lörd Curzons betjänt, en
professor, en skolpojke, en markis, en fransk
lärarinna och några andra. Den innehåller
något av det roligaste —- och säkert det mest
vanvördiga — som skrivits om engelska public
schools. Den har några älskvärda och ohejdat
maliciösa glimtar av det högestetiska livet
i Oxford och Paris från den tid då seklet
var ungt. Den har en förkunnelse, outtalad
men tydlig, blygsam men ändå begärande
rätt mycket: att folk ska tala sanning
åtminstone med sig själva. Förtjänster har den
som sagt många, men en överskuggar de
andra: kvickheten.
Harold Nicolsons senaste bok heter "Public
Faces". Den har ett litet nätt motto:
"Private faces in public places
are wiser and nicer
than public faces in private places." •
Den har anknytningar till "Some People":
här har en rad människor, som väl också
till någon del äro gjorda efter levande
förebilder, blivit insatta i en romanhandling. Den
har anknytningar till lörd Carnock: om
biografien över fadern var en historisk studie
i europeisk förkrigsdiplomati, så är den
senare boken en fri (och pessimistisk)
granskning av diplomati överhuvudtaget, inte minst,
den så kallade öppna. Den utspelas i den
nära framtiden, år 1939; och den handlar om
den kris som under den första juniveckan
tycks leda till oundvikligt krig mellan
England å ena sidan och Förenta staterna,
Frankrike, Tyskland och Ryssland å den andra.
Det är en skrämmande bok, därför att den
i allt det väsentliga verkar så sannolik:
Harold Nf&olson har varit innanför murarna,
han har kunnat följa spelet på ort och ställe,
han kan miljön; och ur dessa hans
erfarenheter har följt den resignerade vissheten om
i vilken ringa grad de flesta människor och
mänskliga institutioner äro i stånd att leda
händelsernas lopp, sedan dammarna väl ha
brustit. Juniveckan 1939 kunde lätt ha hlivit
juliveckan 1914.
På en ö i Persiska viken ha engelsmännen
upptäckt en malmförekomst som satt dem i
stånd att tillverka en aluminiumlegering av
hittills okänd styrka. Denna har redan
möjliggjort ett nytt betydande framsteg: ett
raket-aeroplan med en hastighet av sexhundra
engelska mil i timmen; och så småningom
möjliggör den ett annat: en bomb som
förintar allt levande inom en omkrets av lågt
räknat hundra kilometer. Detta är
utgångspunkten för Nicolsons historia, som kanske
är en smula fantastisk i det yttre — fast
(sorgligt att säga) inte alltför fantastisk —
och realistisk och verklighetstrogen i det inre,
psykologiska förloppet.
Man kan inte påstå att den utgör någon
skönmålning av statsmännen, pressen och
massan; och, vad värre är, man kan heller
inte påstå att dess pessimism är överdriven.
Så snart krisen blivit publik, äro
masslidelserna och lösnummerköparna ett lätt byte för
varje framåtsträvande tidningsredaktör.
Statsmännen ha inte bara världens öde att tänka
på utan också sitt eget: vågar man hasardera
sin ställning, vågar man ge oppositionen i
parlamentet tillfälle till angrepp? Vågar man
ens se sanningen i ögonen? Den liberale
engelske utrikesminister som det här gäller
— han har kanske, kunde man gissa, en viss
likhet med Grey — driver en politik som går
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
