- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
35

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Artur Lundkvist: Tropikfärd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tropikfärd

fortsätter och befinner oss med ens inne i en
nativeträdgårdsstad: prydliga små hus bland
unga fruktträd, bananplantor och blommor.
I skuggan av några stora mangoträd sitter
kvinnor som syr på maskin, flätar mattor,
formar kärl av röd lera, medan andra ligger
bredvid och sover oskuldsfullt. Längre bort
finns ett litet torg och en saluhall med
väggarna öppna för vinddraget. Många har brett
ut vad de har att sälja på marken och slagit
sig ner invid; de har allt slags frukt, flaxande
kycklingar med hopbundna ben, krabbor som
ännu klipper med klorna, fiskar på vilka
blåa flugor håller fest, öppna kokosnötter
som jäser över av mjölk. Några har somnat
från kommersen, andra är likgiltiga av
ålderdom, men många är unga och ivriga, rycker
barnet från bröstet, ruskar liv i den halvdöda
kycklingen, bjuder oss smaka på någon
underlig deg. Det är en kvav, flugsurrande
förmiddag och hundarna flämtar utsträckta
i sanden. Och inget kallt öl.

Men detta är alltså en flik av den svarta
civilisationen som just håller på att växa
fram i Yästafrika kring kusterna och
floderna. Nya samhällen av nätta hus, från
vilka concertinamusiken ljuder. Egna butiker,
hotell och matserveringar. Asfalterade vägar
och busstrafik. De vita är fåtaliga, de båda
raserna går inte i vägen för varandra, de
svarta behöver inte hållas nere och därför
har Västafrika inte samma sociala problem
att dras med som Sydafrika.

Det kalla ölet får vi till slut, i de vitas
klubbhus uppe på höjden vid hamnen. Det
fläktar friskt genom de öppna fönsterna, man
ser ut över havet, grammofonen får spela och
ölet är verkligen kallt; några romanböcker
står på lut i ett skåp och korgstolarna har
ställ för glasen i armstöden: så är inte
groggarna i vägen för bridgekorten. Nere i
sluttningen ligger de vitas villor tillsammans
med banken och isfabriken.

En svart chaufför kör oss i sin Fordbil till
grannstaden Sekondi, där 10 000 negrer bor
i en stad av äldre typ, smutsig, pittoresk och
människomyllrande, med strandväg och
bad-beach och svart badliv och snövit bränning
i det klarblå havet och vaggande
fiskarkanoter och palmer —

*



Afrikas ostkust är ödslig och tom i
jämförelse med västkusten. Ostkusten ruvar över
sina dystra tragedier: städer som drunknat
i sanden, kultur som uppslukats av morasen.
Västkusten befinner sig mitt i en storslagen
utveckling, städer växer upp, hamnar
anläggas, vägar byggas, land odlas. Där är
storstaden Lagos med 100 000 invånare, där
är Freetown med 50 000 och Akra med
40 000. Mellan Kongo och Senegal ligger
hundratals mindre städer kring kusten och
flodmynningarna — genuina negerstäder där
en säregen kultur håller på att uppstå, en
afrikansk livsstil. Man har egna skolor och
egna tidningar, man har börjat skriva böcker
och kanske målas det tavlor och skapas
musik. Landets framtid torde huvudsakligen
ligga i åkerbruk, fruktodling och animalisk
produktion; dessutom finns väldiga
mahognyskogar och rika mineraltillgångar.

Handel och arbete, liv och rörelse
överallt — bungalows bygges på avröjda
sluttningar, asfaltkokare ryker inne i djungeln,
där bilvägar dras fram, smäckra radiomaster
reser sig över ruinerna av gamla fort. Där är
kajer med lyftkranar, elektriska
belysningsanläggningar, vattentorn och vindmotorer;
där är byar med två- och trevåningshus i
klara färger: vita, gula, röda. Och man
ser vidsträckta plantager, kanalanläggningar,
färjor på floderna, sågverk vid stränderna —

Men det är inte den vita rasens land —
klimatet är olämpligt och feberfaran
permanent. Därför saknas dock icke folk —

35

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0445.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free