Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Artur Lundkvist: Tropikfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tropikfärd
fortsätter och befinner oss med ens inne i en
nativeträdgårdsstad: prydliga små hus bland
unga fruktträd, bananplantor och blommor.
I skuggan av några stora mangoträd sitter
kvinnor som syr på maskin, flätar mattor,
formar kärl av röd lera, medan andra ligger
bredvid och sover oskuldsfullt. Längre bort
finns ett litet torg och en saluhall med
väggarna öppna för vinddraget. Många har brett
ut vad de har att sälja på marken och slagit
sig ner invid; de har allt slags frukt, flaxande
kycklingar med hopbundna ben, krabbor som
ännu klipper med klorna, fiskar på vilka
blåa flugor håller fest, öppna kokosnötter
som jäser över av mjölk. Några har somnat
från kommersen, andra är likgiltiga av
ålderdom, men många är unga och ivriga, rycker
barnet från bröstet, ruskar liv i den halvdöda
kycklingen, bjuder oss smaka på någon
underlig deg. Det är en kvav, flugsurrande
förmiddag och hundarna flämtar utsträckta
i sanden. Och inget kallt öl.
Men detta är alltså en flik av den svarta
civilisationen som just håller på att växa
fram i Yästafrika kring kusterna och
floderna. Nya samhällen av nätta hus, från
vilka concertinamusiken ljuder. Egna butiker,
hotell och matserveringar. Asfalterade vägar
och busstrafik. De vita är fåtaliga, de båda
raserna går inte i vägen för varandra, de
svarta behöver inte hållas nere och därför
har Västafrika inte samma sociala problem
att dras med som Sydafrika.
Det kalla ölet får vi till slut, i de vitas
klubbhus uppe på höjden vid hamnen. Det
fläktar friskt genom de öppna fönsterna, man
ser ut över havet, grammofonen får spela och
ölet är verkligen kallt; några romanböcker
står på lut i ett skåp och korgstolarna har
ställ för glasen i armstöden: så är inte
groggarna i vägen för bridgekorten. Nere i
sluttningen ligger de vitas villor tillsammans
med banken och isfabriken.
En svart chaufför kör oss i sin Fordbil till
grannstaden Sekondi, där 10 000 negrer bor
i en stad av äldre typ, smutsig, pittoresk och
människomyllrande, med strandväg och
bad-beach och svart badliv och snövit bränning
i det klarblå havet och vaggande
fiskarkanoter och palmer —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
