Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Rütger Essén: Sverige från insidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rutger essén
Utan erövringen av Skåne, Halland och
Blekinge skulle för övrigt hela Sverige
förblivit provinsiellt i ännu långt högre grad
än det är. Assimileringen av de sydsvenska
provinserna är en av våra märkligaste
bedrifter — desto märkligare som vi ej äro ett
expansivt folk. Hade så varit fallet skulle
vårt språk nu talas till Ladoga och Peipus.
Men samtidigt fick Sverige först genom Skåne
sin jämvikt, framför allt sin andliga balans.
Utan Skåne skulle vi gjort en lång rad
dumheter — den sista hade blivit införande av
rusdrycksförbud för årtiondet 1922—32. Men
man kan väl fråga, vem som gjort den största
erövringen, Sverige i Skåne eller Skåne i
Sverige. Skåningar finner man i ledande
ställningar upp till Kiruna och Luleå, men
var finnes en uppsvensk chef i Malmö,
Landskrona eller Hälsingborg? Vi
uppsvenskar inge, förefaller det, knappast något
riktigt förtroende i Skåne, och
avgräns-ningen mot det fattiga Småland är
fortfarande skarp. Den som reser exempelvis
från Hälsingborg till Värnamo faller många
kulturgrader och har ett betydligt starkare
intryck av att han passerar en riksgräns,
än om han sätter sig på en färja över
Sundet.
Våra fyra nordligaste län, Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands,
omfatta tillsammans över 55 % av Sveriges
landyta. Deras sammanlagda befolkning är
emellertid endast 13,4 % av
totalbefolkningen. Men år 1870 var samma siffra endast
9 %. Däremellan ligger träindustriernas
uppbyggande. Sverige har alltså förlängts åt
norr. Samtidigt ha vi emellertid levat på
träet i en utsträckning som allmänheten
knappast inser. Den sista mansålderns höjda
levnadsstandard vore otänkbar utan
skogarna. Samtidigt har Norrland från en
fattig utmark blivit en ny självständig
riksdel.
Den härskande uppfattningen är den att
landet alltmer standardiseras. Att börja med
i andligt hänseende. Man tror sålunda, att
dialekterna hålla på att försvinna. Detta är
knappast riktigt. Visserligen dö dialektorden
och dialektändelserna under den enhetliga
skolundervisningen alltmer bort, men deras
grundval, dialekttonfallen, består orubbligt.
Folktypen är mera enhetlig än något annat
europeiskt folks — kanske skulle vi rentav
haft nytta av något mera rasblandning —
men karaktärsskillnaderna landskapen
emellan äro bestående och utplånas ej.
Litteraturen återspeglar detta i tillräcklig
mån. Särskilt Värmland, Skåne och den så
kallade storstadsproletären, det vill säga
Stockholmsarbetaren, ha satt sin tydliga
prägel på svensk dikt och prosa. Överhuvud
ha alla spådomar om att de nya tekniska
uttrycksmedlen skola skapa standardiserade
folktyper hittills kommit på skam, i vårt
land som annorstädes. Sveriges ansikte är och
förblir — trots den nittiofemprocentiga
rasrenheten — i hög grad skiftande.
Förklaringen till detta fenomen skall i detta
sammanhang lämnas därhän. Rasforskningen
är ännu en vetenskap i sin begynnelse, och
teorierna om naturmiljöns inverkan på
folkkaraktären äro legio. Men det är i varje fall
en ytlig villfarelse att tro att vi äro ett
standardiserat folk. Det är ingalunda fallet. Ej
heller ha vi ännu skapat en kultur av sådan
fasthet och egenart att den — såsom i
Frankrike och England — kunnat sätta en tydlig
stämpel på ett i hög grad heterogent folk.
Sannolikt bli vi väl dock ej mera "färdiga"
än vi äro. Det torde knappast heller vara vår
uppgift. Vi bli aldrig varken exklusiva eller
expansiva. Vi höra till de blygsamma men
dock i viss mån stolta folken. Intet yttre
tvång hindrar oss från att trots vår fåtalighet
dock alltjämt förbliva ett mångstämmigt
instrument.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
