Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Recensioner - N. B.: Bergslag - S. S—e: En finländsk debut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
Bergslag
Johan-Olov Johansson: Smeder,
brukspatroner och bergsmän. Bonniers.
4: 50.
Socialdemokratien är en kollektivistisk
rörelse, och en av dess största förtjänster är,
att den i sina led räknar en rad imponerande
individualister. Dit hör otvivelaktigt
landsorganisationens betrodde kassör, Johan-Olov
Johansson. Förnamnet har en fyllig klang
av prelatisk patriarkaliskhet, men efternamnet
är renhårigt demokratiskt. Denna motsättning
hittar man också i den socialdemokratiske
förtroendemannens väsen sådan den litterärt
tar sig uttryck. Den egenskap, som framför
allt blottas i "Smeder, brukspatroner och
bergsmän", är myndigt självbetonande
samkänsla, och den manifesterar sig i skildringen
av en rad starkt individualiserade typer ur
folkets krets. Med en Karlfeldts manligt
enkla, kärnfulla språk och en Runebergs
sinne för heroiska vardagsöden har
Johan-Olov Johansson — jag kan inte låta bli att
citera hela namnet, det är verkligen ståtligt
— skildrat verklighetsunderlaget till den
underbara sagovärld, där Hjalmar Bergmans
skepnader rörde sig. De höglitterära
jämförelserna är fullt berättigade. De
människor, som Johansson skildrar, antar fullt
ut lika fantastiska proportioner som de
bergmanska, trots att man hela tiden har på
känn, att även om berättarförmågan hos
författaren är sällsynt utvecklad, gör han aldrig
medvetet något avsteg från vad han anser
vara sanningen. Det är en på en gång
fantastisk och realistisk bok. Deri berättar om
hårt arbete och hårda människor, men
människor, som är hårdare i nävarna än i hjärtat.
Den är en lovsång över den industriella
individualismen, sådan den framträdde under
de förhållanden, som nödvändiggjorde, att
socialismen avskaffade den. Den är folklig
i ordets bästa bemärkelse. N. B.
En finländsk debut
Bertel K i h 1 m a n : Pilgrimsfärden.
Söderström och C:o, Helsingfors 1932.
Novellsamlingen "Pilgrimsfärden" har
naturligtvis mött de finländska debutböckernas
vanliga öde: att icke uppmärksammas i
Sverige. Det är skada. Ty om
"Pilgrimsfärden" icke är en stor och epokgörande bok,
så är dess författare i varje fall en litterär
och psykologisk begåvning som man har alla
skäl att hålla ögonen på. Av alla debutanter
i Finland under det sista decenniet förefaller
han obetingat vara den mognaste och mest
betydande.
Titelnovellen "Pilgrimsfärden" är
obeslöjat självbiografisk eller åtminstone starkt
subjektiv. Denna skildring av en
förborgerligad bankmans självuppgörelse, hans kamp
att bemästra och glädjas över att icke kunna
bemästra sin konstnärslängtan, hans
familjeliv, hans ömklighet och trots — allt detta
saknar, om man anlägger formella
synpunkter, novellistisk genomarbetning och
genomförd konstnärlig hållning. Men det har
en kvalitet, som är mera värd än de formella
— hett och sjudande liv. Det finns i denna
fragmentariska och ojämna novell sidor, som
brinna av den furia, som hos en diktare är
den högsta gåvan — kanske den enda
avgörande — och som förlåter allt. Med starka
och brutala symboler, hämtade från
tjur-fäktararenan och boxningsringen, målar
Kihl-man ett upprört och fradgande själstillstånd
— det kaos, ur vilket den dansande stjärnan
skulle födas. Ett mänskligt problem av stor
allmängiltighet är i denna novell tecknat med
en patetisk kraft och en obetingad ärlighet,
som kommer läsaren att ett ögonblick se
världen i en ny färgskala.
Men Kihlmans största konstnärliga kvalitet
är med detta ännu icke berörd. Vad som mest
överraskar i denna debutbok är den mogna
och suveränt säkra psykologien — man
förstår författarens intresse för Huxley. I en
säkert behärskad, ofta til] och med sällsynt
vacker och klangfull stil lämnar författaren
små psykologiska blixtanalyser, som
förråda spelande intelligens och hårt upplevda
erfarenheter. När analysen — med ett nästan
omärkligt grepp — förvrides till satir, är
Kihlman oemotståndlig; man skulle önska
honom tillfälle att i en stor roman utnyttja
det viktiga stoff, som nu rätt obearbetat
skymtar i titelnovellen — han skulle då
släppa lös hela sin satir, hela sitt obändiga
temperament mot bakgrunden av den psyko-
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
