Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Sven Stolpe: En fransk humanist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en fransk humanist
okunnig, om han älskar Fröding och Tegnér
mer än Goethe, Shelley eller Dante. Om en
kritiker demonstrerar en generell motvilja
mot ett helt lands litteratur — det låter
otroligt men sker faktiskt ofta hos oss
gentemot Frankrike — så kan man fastslå, att
han låtit sig influeras av politikens och de
privata ressentimentens värld och icke är
vuxen sitt värv. I den europeiska bildningens
fria republik betyder de politiska och de
språkliga gränserna mindre än ingenting, där
äro George och Hofmannsthal, Valéry och
Gide, Unamuno och Ortega y Gasset, Croce
och Tilgher, Huxley och Lawrence, Gorki
och Bunin alla lika kära mästare och bröder.
Det är sant, att denna internationalism i regel
omfattas av individer, som ingenting mäkta
i de regioner, där de "stora" politiska och
ekonomiska avgörandena ske — fattiga lärda,
diktare, bihliofiler, studenter, journalister och
unga kvinnor. Men på denna lilla
internationella grupps kärlek och uppskattning lever
dock den stora dikt, som är nerven i
europeisk kultur. Diktaturerna skola förintas eller
på barbarers sätt förinta varandra, tullmurar
skola falla, ministrar och generaler besegras,
dagens koryféer försvinna i glömska — av
hela den prunkande politiska världen av i
dag återstår om några decennier mindre än
en handfull stoft.
Tout passé. — L’art robuste
seul a 1’éternité,
le buste
survit à la cité.
Glömmer man den esteticism, som Gautiers
strof närmast rymmer, skall man ur dess
stolta pregnans kunna hämta en trygg
förtröstan : larmet skall en gång lägga sig, sikten
åter bli klar, och då står orubbligt’ kvar
vad som i dessa förmörkade tider skapats av
självständiga män i alla länder, vilka
oanfäktade av chauvinism eller rasgalenskap
lugnt fört vidare den stora europeiska tradi-
tion, som Sainte-Beuve i sin första
föreläsning på École Normale jämförde med de
väldiga romarvägar, som — trotsande seklers
påfrestning — alltjämt som tunga järnband
löpa igenom och hålla samman Europas
länder.
2.
Till denna krets av europeiska humanister
hör den nu femtioårige franske kritikern
Charles du Bos. När Thomas Mann företog
den Parisresa, om vilken han så spirituellt
har berättat i sin bok "Pariser Rechenschaft",
observerade han den framskjutna ställning
Charles du Bos intar i Frankrikes litterära
liv. Som sekreterare i Union Intellectuelle
Frangaise hälsade du Bos Thomas Mann i ett
ståtligt tal, som han sedermera publicerat,
och den tyske gästen frapperades av hans
djupa kännedom om tysk kultur och hans
markanta yttre:
"Den som nu har ordet, är Charles du
Bos ... med sina yviga, svarta, äktfranska
mustascher, sin tunga, rakade haka och sina
känsliga, mörka ögon, vilka, när han trycker
ens hand, se på en litet nerifrån med en
särskild värme. Hans tal har ett sublimt,
musi-kaliskt-patetiskt, nästan prästerligt tycke. Jag
kan förstå, att han är en from man ..."
Vid en kopp te hemma hos den franske
kritikern i hans våning på den fredade lie
Saint-Louis — till vilken du Bos dedicerat
en av sina böcker!1 — demonstrerade värden
sitt utomordentliga bibliotek med dess
utsökta samling Nietzscheupplagor och
berättade om sina tidiga studieår i Simmels och
Diltheys, Wölfflins, Reinhold Lipsius’ och
Liebermanns Berlin, där han bland andra
1 Dedikationen lyder: "A l’Ile Saint-Louis qui
pendant huit ans récrivit pour moi dans la clef du
bonheur le vers de Matthew Arnold: Yes! in the
sea of life enisled..., au jour oü je m’éloigne,
j’exprime ici mon infinie gratitude". Charles du
Bos bor sedan 1928 i Versailles.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
