Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Moa Martinson: Konturen. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m o a martinson
KONTUREN
Första gången i sitt liv ser Andersson
i syne. I andanom ser han något verkligt,
något han tror sig känna igen, men inte
riktigt kan få fatt på, men ändå är lika sant som
då man bränner sig på nässlor. Anderssons
fantasi har aldrig varit av det rörliga slaget.
Så fort han blundat har sömnen brukat
komma, och när han någon gång suttit stilla
i tankar, har det blivit "mest bara sitta", som
ordstävet lyder. Under det halvår som gått,
en varm sommar, en lång färggrann höst,
hade Andersson börjat tänka. Inte tänka
precis, men–-
När otäckstyget började, vill säga i allra
första början, blev det inga syner, annat än
då han slöt ögonen. Men då, så fort
ögonlocken fällde igen, så reste sig konturen där
framför honom. (Andersson använde inte
ordet kontur om spökelset.) Han tyckte sig
förnimma skuggan av ett stort hus, eller
skuggans skugga av ett stort hus, dallrande
och slingrande i linjerna som värmevågor
under en het rötmånadsdag. I början kom
spöket bara när han slöt ögonen, senare även
om kvällen när han satt med öppna ögon och
stirrade ut genom små otvättade fönsterrutor
i sin stuga, otvättade, ty Andersson var
änkling.
Nu i senhösten, då kvällarna är långa och
de tidiga morgnarna kolmörka, ser
Andersson skuggan eller silhuetten av det stora huset
teckna sig mot en himmel som lyser gråröd.
Runt kring de böljande linjerna av huset går
varelser, gestalter, män eller kvinnor, klädda
eller oklädda det ser inte Andersson,
reflekterar inte över; vad han undrar över är, att
omkring varje gestalt är ett litet moln. Det
står som runda solgator omkring varje
gestalt, avlångt runda solgator, och när
Andersson riktigt glömmer vad han har för
händer och noga ser in i sin spöksyn, så ser
han: att gloriorna kring gestalterna är
dammmoln.
Runt gestalterna virvlar lätta slöjor
av-damm, dem solen, den osynliga solen som
färgar himlen gråröd, bildar till glorior.
Människor, som Andersson ser i syne,
vandrande i dammglorior!? Andersson, som hela
sitt liv förut sovit gott, efter dagens arbete.
Mörka morgnar. Höst. I stängda hönshus
gal tupparna nervöst i mörkret. Andersson
drar ett sista drag med ryktborsten över den
svartglänsande länden på stallets yngsta och
vackraste sto.
Fem breda, gråvita, raka ströränder ligger
redan på laven bakom stoet. Drypande av
svett drar Andersson, vant och precist, upp
ett sjätte, vitgrått, rakt streck på laven,
stryker med blusärmen över ansiktet, totar
till en smekning med sin hårda, krumma
hand, som även tom har ställningen efter
skrapa och borste, en smekning som den
ny-ryktade, glänsande hästen vet uppskatta, ty
hon fnyser av välbehag. Sen går Andersson
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
