Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Moa Martinson: Konturen. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m o a martinson
till nästa spilta. Hästarnas njutningstimme är
snart slut. Timmen mellan fem och sex på
morgonen. Runtom i landet i gårdarnas stall
står hästar i spiltor och väntar, grova
arden-ner, högbenta, ladylika ston, norska små
lurviga, starka hästar, arbetsok, travare,
ridhästar, professionella hästar, alla väntar de
i tidiga morgnar på ryktaren. . . Lyssnar,
klipper med öronen var gång tupparnas
galanden tonar mot stallväggarna, väntar på
hårda, starka händer, händer som vet vad ett
hästskinn tål och tycker om.
Då nycklarna skramlar i stalldörrslåset i
den tidiga morgonen, går små vattriga vågor
över släta och lurviga hästländer i ivrig
glädje över att ryktaren med den goda hårda
handen anlänt.
Svettlukten av en man är det bästa en häst
vet. Ryktborsten går monotont, drag efter
drag, över rygg och länd, svetten droppar av
ryktaren, ströränderna växer på laven, hästen
frustar, gnäggar, glänser mer och mer.
En svettig arbetsman väcker alltid ljusa
idéassociationer hos en häst. En nyryktad
häst, en svettig man, två oskiljaktiga varelser,
den ena omöjlig utan den andra.
Andersson är i färd med stallets tredje
häst, ett engelskt varmblod, proffs, högbent
som en jättegräshoppa. En inackordering.
Tre inackorderingar finns i stallet, jämte
herrns ridhäst och gamla Märta, som är
sophäst. Ingen arbetshäst finnes mer på gården.
Andersson är ensam ryktare. Ja, chauffören
förstås. Men han brukar ta vatten i stallets
gamla brandspruta och låta strålen spola
över billackeringen så där framåt kvällen,
i allra sista dagsljuset, om man nu kan säga
att en bil på något sätt ryktas eller har något
med en häst att göra.
Yngsta stoet här, den svartglänsande
Monika, anlände till gården på en lastbil,
och aldrig har några ögon lyst så ilsket på
en häst eller tänderna grinat så mordiskt
som på henne, då hon leddes från bilflaket
ner på stallgården efter den nesliga färden.
Till och med Andersson, som inte börjat
tänka eller se i syne då, klappade kräket, så
av ädel stam hon nu var, och sade:
— Det där föll dej nog inte i smaken, du
vill nog helst bestämma farten själv.
(Det är nog möjligt förstås, att Andersson
tänkte litet ibland även på den tiden han sov
gott och inte hade några syner.)
Ingen arbetshäst utom Sop-Märta finns på
gården. Men tre traktorer står i sitt plåtskjul.
I ladugårdstaket hänger konstiga linor, i
mjölkrummet står en motor, mjölkmaskiner.
I ett annat plåtskjul står självbindaren.
S-j-ä-l-v-bindaren. Skördedagarna går nästan
omärkligt förbi. Inga kvinnor, inga hjon på
fälten. Inget skördefolk helt enkelt. En
traktor puttrar framför självbindaren, smattrar
entonigt. Det är som om natten över alla
nätter kommit och en million grovbasade
ängsknarrar hade satt sig att sjunga på en
perpetuum mobile, som yr i huvudet av sin
egen fart roterar runt på en åkerlycka utan
att någonsin kunna hitta rakt fram.
Det var nu i år, under skörden, som
Anderssons spökkontur klarnat och bränt till i
ögonen som skarpast. Linjerna av skugghuset
hade böljat fram och åter, mittpå dagen,
mittför öppna ögon i högsommarhettan och
under smattret från traktorn, som likt en
liten beskäftig tank rullade framför
självbindaren.
Det var vid den tiden två av Anderssons
söner kom hem, kom "på luffen", utan skor,
hade försökt på alla sätt, nej, inget arbete,
trodde det fanns något på gården, nu under
skörden, gården där de var födda, nej, det
fanns inget. Knattret av en million
grovbasade ängsknarrar i natten över alla nätter
tonar över nejderna som från en jätteplatta
( Columbia 71089).
Det finns inget arbete. Ett par skor måste
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
