Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Frans G. Bengtssons essayer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
epiken träffar man i en rad av Frans G.
Bengtssons andra biografiska essayer, bäst
säkert i studien över Stonewall Jackson.
Denna är ett stort fördärv, ty man lockas
alltför ofta att läsa om den, då man strängt
taget borde syssla med andra saker; och
om-läsningen tar sin tid: den oändligt
njutningsfulla scen, då militärläkaren en tidig
morgon ser Lee och Jackson i ett nästan animerat
samtal och Jackson ritar några figurer i
sanden med sin stövel, betyder åtminstone för
anmälaren en promenad på två cigarretter
mellan skrivbord och dörr, innan denna halva
boksidas inneboende glädje kan anses tömd.)
Men Zaleukos tror jag inte jag kommer att
läsa om. Det är något tokigt med den, och
det är ingen konst att komma det tokiga på
spåren. Själva genren är en sekunda genre:
pastischens. Den är skriven på ett slags
skönskrift — med musslor kokta i vin och
purpurlinnekläder och mycket sirater och
garneringar — som inte alis är Frans G.
Bengtssons verkliga stil: man kan läsa några rader
var som helst i essayen Vintermänniskan,
och man skall ögonblickligen känna
skillnaden i specifik vikt. Stilen i Zaleukos är
ett slags formens sentimentalitet: författaren
har tagit av sig de vanliga hederliga kläder,
i vilka han annars rör sig hemvant och
naturligt i olika sällskap, och satt på sig någon
sorts guldålderskostymering, ungefär som
Marie Antoinette klädde sig till arkadisk
mjölkpiga mellan cour och spelparti. De
exotiska namnen komma körande i tandem:
de radas upp med en tungans trånande
epi-kureism som i en haschischrökande
bibliotekaries lustdrömmar. Man är angelägen att
framhäva sin uppfattning om genren, ty alla
försök i den äro dömda att bli
andrarangs-alster; och Frans G. Bengtsson har på denna
punkt inte alis rätt att göra vad han vill:
han kan dö i morgon, men i dag skall han
skriva sådant som han skriver bättre än
andra.
Det får man nu erkänna att han i regel
också gör. Sedan Zaleukos gått tillbaka till
sitt berg, komma De långhåriga
merovingerna; och det är ett mästerligt kapitel: så
fullt av färg, av skarpskurna ting, av
episoder som karakterisera bättre än långa
avhandlingar att jag inte förstår hur man skall
kunna göra sådant bättre. Här skall inte
upprepas några omdömen om författarens
kvickhet och kunnighet, stil och teknik, hur
försvarligt det än kunde vara; men man skulle
vilja tillägga att det finns ett par speciella
och inte så lätt definierade egenskaper som
ge Frans G. Bengtssons böcker deras
egentliga signum: det är ett slags själens kraftfulla
lätthet, ett slags hjärtats och tankens humör,
ett slags sinnets, reaktionernas och
uttryckens framkvällande energi. Han har ostraffat
— eller nästan ostraffat — kunnat göra sin
form så konstrik, därför att det alltid finns
ett sådant mått av så att säga naivt kapital
i det innehåll som denna form uttrycker. Till
slut har han — och det slår en för varje ny
bok av honom som man läser — ett
sanningskriterium som är så ömtåligt som det
gärna kunde vara. Det betyder naturligtvis
inte att allt vad han säger är "sant", men
det betyder att han aldrig skriver något på
en höft, aldrig slänger ut ungefärliga eller
förhastade omdömen: till och med hans
kvickhet är alltid en kvickhet inom den ur
hans synpunkt exakta sanningens ram. Han
må vara hur ogenerad som helst, men han
har mer av den riktiga vetenskapens anda
än de allra flesta.
Detta håller på att bli långt för ett rågat
decembernummer, och det gäller alltså att
snabbt hinna fram till slutet. Förutom De
långhåriga merovingerna finns det tre saker
som man särskilt skulle vilja nämna. De
komma sist. Den första heter En dröm om
människan; och där har författaren utfört
något mycket svårt: han har lyckats ge
läsaren intrycket att de vilda fantasierna i den
skrift om människosläktets förmodade
utveckling fram till den slutliga katastrofen som
han anmäler faktiskt inte är en excentrisk
snurrighet utan kanske en bok värd att läsas.
Där finns också historien om millionären
och det astronomiska observatoriet — vore
den utförd till en novell, och någon sade att
det var den bästa novell han läst, skulle
man förstå hans omdöme. — Så kommer
Försök till optimistisk betraktelse, med en
i sanning måttfull optimism; det är en av
de fyra eller fem bästa saker Frans G.
Bengtsson gjort. Sist kommer Vintermänniskan;
och inte annat än jag kan se är det den bästa
5. — B. L. M. 10.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
