Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Frans G. Bengtssons essayer - Sven Stolpe: Två tidsstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
essay författaren någonsin skrivit. Den
handlar om naturen och människan och striden
dem emellan: den uråldriga strid som förs
på nära håll och som städernas
värmeledningsfolk inte känna till. Det är en essay,
som både är konstrik och på något sätt
elementär: elementär i sin syn och i sin djupa,
lugna, stora enkelhet. Gösta Attorps
Två tidsstudier
Erik Blomberg: Stadens fångar,
litterära studier och analyser. Bonniers. 5: 50.
Olle Holmberg: Sverige — modell
1933, några intryck. Bonniers. 2: 25.
Erik Blomberg har gett sin nya skrift en
titel, som kunde ha använts av en primitivist.
Liksom många av vår tids litterära
livs-dyrkare har han frapperats av den moderna
storstaden som en symbol för "den sociala
fångenskapen och förödmjukelsen". Men hans
"recept är ett annat. Han avlyssnar "den
borgerliga individualismens tunga, trötta
requiem", men han förordar ingen kulturflykt.
Tvärtom — räddningen ligger i ett nytt
samhällsbyggande — strängare, sundare och
starkare än kapitalismens.
Denna socialistiska samhällssyn ligger
bakom hela Blombergs litteraturkritik, som
alltså principiellt står mycket nära Victor
Svanbergs, av vilken den också lärt sig
några av sina finaste grepp (särskilt i synen
på de borgerliga diktverken som sociala
förfallssymtom). Men trots denna klart
skönjbara tendens borde Blombergs nya bok
kunna i hög grad stimulera och berika även
meningsmotståndare. Den äger i själva
verket egenskaper, som man ytterst sällan möter
i svensk litteraturkritik. Den förnämsta av
dessa är sakligheten.
Blomberg angriper visserligen de
borgerliga. författarna. Men han gör det icke
omedelbart därför att de äro borgerliga, utan därför
att deras borgerlighet förefaller honom
betyda degeneration. Han uttalar inga domar
a priori. Möter han en bländande författare
som Aldous Huxley, gör han sitt bästa för
att fatta honom. Han grubblar allvarligt och
reflekterar ärligt över de böcker han läser.
Men när denna sakliga analys en gång är
över, kommer domen klar och hård. Huxley
hör till de hårdast utdömda. I en kanske litet
odisponerad men både spirituell och
skarpsinnig studie visar Blomberg att Huxleys
"mekano-musikaliska menageri" är en
karikatyr. Romanen "Kontrapunkt" är ett
tekniskt mästerverk men icke ett levande
konstverk. Den ger ingenting av spontant, organiskt
liv, den ger i sin förtunnade abstraktion
ingenting av livsmysteriet. Och om de
spirituella och intellektualiserade figurerna hos
Huxley äro omänskliga, så beror detta enligt
Blombergs åsikt på att de setts och studerats
isolerade från "det levande sociala
sammanhanget". Man blir kanske litet rädd för den
sista, litet marxistiskt klingande
formuleringen. Men man bör ge akt på, hur fint
satsen utföres: "Han ser dem som djur i
burar, som redan färdiga artexemplar, trots
att det personligt mänskliga är att kämpa,
växa, vidga sin personlighet — eller
åtminstone krympa, stelna, förkvävas. Det sista
sker inte utan lidande, och det kan endast
tolkas genom medlidande. Huxley borde för
att nå sitt konstnärliga mål åtminstone ha
skildrat mekaniseringen och brutaliseringen
som en process. Men hans personer utvecklas
inte. Deras mekanism är färdigkonstruerad
från början."
Den marxistiska synpunkten blir alltså hos
Blomberg icke ett stelt schema, som han
lägger på diktens levande materia. Den blir
identisk med hans rent mänskliga synpunkt.
Blomberg vet, att diktarens främsta dygd är
hans medlidande, hans sociala inställning.
Saknas denna grundinställning, blir dikten
estetisk och kan icke "fungera" bland
människor. Det händer, att Blomberg av sin
rädsla för intellektualisering och social
de-kadens tvingas att slösa sin beundran på
objekt, som icke förtjäna den. Så i fallet
Lawrence. "Aarons stav" är knappast den
blodfulla, starka och levande bok som
Blomberg tror. Den är tvärtom trots starka
ansatser blek och ofullgången. Men annars
träffar Blombergs allvarliga och skarpsinniga
analys i regel rätt. Det är mycket sällsynt att
möta en svensk essaysamling, som innehåller
så många verkligt väl motiverade domslut
och säkra karakteristiker.
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
