Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Sven Stolpe: Två tidsstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
Samlingen avslutas med ett omtryck av
Blombergs stora Ord och Bildstudie över Pär
Lagerkvist, som i sin försiktiga form ’dock
innehåller de allvarligaste och finaste
anmärkningar som hittills formulerats mot
Lagerkvists författarskap och livssyn.
Blomberg saknar trotset, upproret, revolten hos
Lagerkvist. Han pekar på att Lagerkvist
stannar inför en resignation och underkastelse,
som är besläktad med Spenglers tröstlösa
perspektiv: "Den lyckliges väg leder tillbaka
till den tidlösa byn, den evige bonden."
Lagerkvist har sett fienden i ögat, men han finner
ingen befrielsens väg. I stället förhärligar
han den enkla, ödmjuka människan — en
gubben Boman eller Lindgren — därför att
hon låter sig nöja med sitt förkrympta liv,
med att stanna kvar i källarvåningen, på
vilken hela huset vilar. Satsen att "människan
blott inom trång gräns upplever det högsta"
innebär fasthållandet vid en primitiv
livs-och samhällsform, som håller på att
upplösas, och som måste upplösas för att
samhället skall kunna leva vidare, säger
Blomberg. Även i denna analys kan man se ett
prov på hur organiskt hans kritik från rent
mänskliga synpunkter växer ut till att bli
socialistisk. Lagerkvistessayens slutsidor höra
till den finaste litteraturkritik, som skrivits
på svenska.
Ett tredje exempel på Blombergs sätt att
förena mänskliga med principiellt
socialistiska synpunkter möter man i hans svar
på frågan: "Är Pinneberg borgare?" Carl
Björkman har som bekant haft det moraliska
modet att offentligt uttala satsen "Vi
Pinne-bergare" .. . Blomberg frågar sig, om
Pinneberg verkligen gör skäl för namnet, och han
finner, att Pinneberg tvärtom är proletären:
"Han äger inte sig själv, sin kropp och sitt
arbete, han är en vara, som brukas, så länge
det är någon användning för den, och som
skjutsas hit och dit och sedan kastas ut på
gatan som ett smutsigt bylte. — Hur
beskedlig han än är, måste han avsky ett sådant
samhällssystem, ’som förvandlar människorna
till djur’, och han kan inte heller betrakta
människorna som sina vänner, så länge de i
sin blinda egoism stöder ett sådant system,
som till slut måste bli ödesdigert för alla.
När han uppreser sig emot det i sitt inre, är
det till nödvärn, till försvar för elementära
värden, för de sina och för sin egen
mänsklighet." Att göra trofasthet, ömhet, ärlighet
till borgerliga dygder i en tid, då den
individuella privategoismen och hederslösheten
härjar hänsynslösare inom borgerskapet än
annorstädes, finner Blomberg med full rätt
omotiverat.
Slutligen kan antecknas, att
Social-Demokratens nye kritiker på ett vackert sätt
gott-gör, vad hans företrädare Erik Hedén
förbröt mot smakens, sanningens och sunda
förnuftets lagar, då han på sin tid "avrättade"
Sigrid Undset i en essay, som kunde användas
som mönsterexempel på missriktad och
förblindad litteraturkritik. Blomberg hyllar
Sigrid Undset, trots att hennes åskådning är
absolut oförenlig med hans egen socialistiska.
Han kan göra det, därför att hans socialism
ingenting annat betyder än en kärlek till
mänsklighet, lojalitet, godhet; djupast inne
i Sigrid Undsets mörka värld har han —
diktaren — känt igen sina egna krav.
I sin helhet är "Stadens fångar" en mycket
betydande bok, som man uppriktigt vill
rekommendera. Den är manlig i sin
principiella fasthet och orädda skärpa, och den är
mänsklig i sin lojala vilja till förståelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
