Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 69 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - G. A.: Prinsessan Marias memoarer - S. S—e: Klinckans minnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

räckligt vild och brutal och härskarhusen
falla på antikt maner, kan man bli erinrad
en smula om de gamla tiderna.
Emigrantryssarna blevo i varje fall erinrade.

PRINSESSAN MARIA

Prinsessan Maria har kallat sin bok Min
kamp för tillvaron; och det förefaller
knappast som titeln vore sökt. Hon berättar hur
hennes smycken vandra sin väg, det ena efter
det andra, och hur hon till slut ställs inför
det faktum att hon med eget arbete måste
förtjäna sitt uppehälle. Vid luncher i Paris
såg hon närvarande damer bära blusar som
hon själv broderat. Man får respekt för
hennes energi och tålamod. Men framför allt
får man respekt för hennes förmåga att
anpassa sig. Det gällde inte bara att i yttre
avseende ändra om sitt liv: den saken var inte
så svår, ty att göra något annat var
omöjligt. Men det var också fråga om ett annat
slags anpassning: ett nytt sätt att se saker
och ting, en förmåga att även själsligen finna
sig till rätta i en ny värld. Många som läsa
prinsessan Marias bok skola snart börja
tycka, att det finns något i den som på ett
märkvärdigt sätt redan är dem bekant; och
plötsligt skall det slå dem — fast de alltid
vetat det —: hon har varit med om kriget
och revolutionen, hon har ett sätt att tala
och tänka som man bara träffat hos
människor från krigsländerna, framför allt hos
tyskar och kanske ännu mer hos ryska
emigranter. Det är inte bara det att hon —
liksom de — är alldeles fri från snobberi,
tillgjordhet, ansträngd förnämhet. Men det är
att hon —• liksom de — är så erfaren och
prövad att hon fått några kvaliteter som äro
lättare att instinktivt känna än tydligt
utsäga: ett sätt att värdera människor som
människor och inte efter deras sociala
ställning, framgång, inflytande, ett sätt att se
klart och — såvitt det nu är möjligt — utan
fåfänga på sig själv, ett sätt att låta ett visst
slags mognad och härdning alltid bli
förnimbar omkring sig. Hon har — liksom de
— lärt sig någonting; och vi, som suttit
i fred, ha inte gjort det.

Om sin utveckling under dessa år har
prinsessan Maria berättat på ett tydligen
alldeles uppriktigt sätt. Hon skriver livfullt och
omedelbart, och flera av miljöerna äro
alldeles levande: det rumänska kungahovet,
faderns hem i Paris och andra. Och hon har,
som sagt, god blick för människor;
porträttet av drottning Marie av Rumänien, t. ex.,
tycks vara mycket säkert gjort. Det finns
många episoder som man minns; en där
kung Gustafs vänlighet på ett vackert sätt
kommer fram minns man särskilt. G. A.

Klinckans minnen

A. Klinckowström: Klinckans
minnen. I. Bonniers 1933. 12:—.

Hur snabbt idealen föråldras och dö, har
Ibsen inskärpt. Man skulle kunna göra en
liknande iakttagelse beträffande humorn.
1800-talets humor är som bekant i det
närmaste onjutbar för yngre generationer,
närmast beroende på att de typiskt victorianska
hämningarna — för vilka låghumorn var en
ventil — till stor del försvunnit. När man
möter denna humor, kvarlevande i
småborgerliga romaner, blir man närmast
chockerad. En ung generation skämtar på ett helt
annat sätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>