Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. December 1933
- Recensioner
- A. L.: Vemod i Sovjet
- Eva Berg: Sanatoriesuccé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vemod i Sovjet
Vera Inber: Gråt inte, Ninel!
Översättning av Ester och Josef Riwkin. Bonniers.
4:50.
Vera Inbers noveller får sin säregna effekt
genom kontrasten mellan hennes preciöst
artistiska stil och det väldiga, brutala
verklighetsstoff som Sovjetlandet ställt till
hennes förfogande och som hon, trots sina spröda
verktyg, oförskräckt ger sig i kast med. Ibland
kan denna ordkonst ge intryck av något
hädiskt: kämpande liv och brännande
världsproblem som föremål för alkovbroderier —
eller löjligt: som att delta med ett
manikyrverktyg vid ombyggandet av ett stadskvarter
eller måla utsökta miniatyrer på en skyhög
brandmur. Men i andra och lyckligare fall
kan denna konst också vara uppfriskande
som det skulle vara att äta fuktigt friska
körsbär i en larmande fabrikshall. Vera Inber
betraktar Sovjetsamhällets sjudande liv med
dess massföreteelser och jätteproportioner
som genom en bakvänd kikare: på så sätt
får hon fram små klara, avgränsade bilder,
som det kan vara roligt, lärorikt och någon
gång gripande att betrakta.
Vad Vera Inber framför allt förmår känna
och tolka är vemodet i Sovjet, minnenas och
det förflutnas efterhängsna bitterljuvhet,
"hjärtats fiolgnissel". Den kommunistiska
framtidsdrömmen och
uppbyggnadsentusiasmen kan hon inte på samma sätt levandegöra:
hon är bara en revolutionens styvdotter och
hennes hjärta och hennes tanke dras åt olika
håll. Men därför kan hon också uppspåra och
återge alla små stumma vardagskonflikter
mellan gammalt och nytt, mellan elegiskt
vemod och stålklar maskintidsromantik.
Konstnärligt är uppgiften tacksam: det blir en
briljant historia av konsomolynglingarna som är
ute och samlar in bortkastat metallskrot i sin
vagn: unge Vanja klättrar upp på ett
gammalt blomstrande tak för att ta ner en
järnbalja, men där hänger ett svalbo med fem
ofödda ungar i ljusblå ägg, svalan flyger
förbi så nära "att hans läppar känner
flyktens friskhet" och med bedrövat hjärta måste
han förstöra boet, ty landet behöver järn.
Det är lustigt att läsa om hemarbeterskan
Ivanova som går omkring i köken och samlar
de andra hembiträdena till ett möte, uppfylld
av tanken på "att människorna ovillkorligen
måste bli lyckliga, att alla yttre och inre
fiender skall försvinna och att livet skall bli
så ljust och enkelt att varje hemarbeterska
kan styra ett rike, om hon bara får en ledig
kväll i veckan för det ändamålet".
Djurläkaren Abasov hatar sin egen tid och dess
många maskiner men blir omvänd en kväll
då han får se en förolyckad bil: den tycks
nästan blöda, dess inre är upprivet och
"mekanikerns rörelser över såret är en läkares".
Förra överklassflickan Gelina skyndar fram
genom storstadsgatorna med skärpet hårt
åtdraget kring kappan och säljer
Sovjetencyklopedien i husen, medan modern sitter hemma,
svanlik och blek, sentimentalt ruvande över
linnesömnaden och minnena; hennes
bakgrund är "en lyrisk lampa, svag ånga över
en kopp te", och Gelina tänker överseende
att de gamla är som barn; själv har hon
"ett stort livsprogram, där kärleken bara får
inta en bestämt avgränsad plats".
Man får genom dessa graciösa berättelser
verkligen veta en hel del om mentalitet,
tänkesätt och stämningslägen i det nya Ryssland.
Riktigt till sin fördel är Vera Inber alltid
när hon skildrar barnens fantasivärld —
"Månens död" är ett mästerstycke — eller
spinner prosalyrik kring vardagliga föremål,
kring träd och floder och speglingarna i en
"ljusblå vårpöl".
A. L.
Sanatoriesuccé
Sigrid Boo: Livhanken. Översättning av
Elsa Thulin. Gebers. 5:—.
Sigrid Boo, "författarinnan med
rekordsuccéerna", har i år givit ut en ny roman,
på svenska kallad "Livhanken". Skådeplatsen
för händelserna är ett tbc-sanatorium, dit en
ung dam far för att återvinna hälsan. Hon
lyckas omsider och reser hem igen, men
endast för att upptäcka att hennes fästman,
en medicinare, under tiden svikit henne; hur
långt han gått meddelas visserligen inte.
Resignerad återvänder hon i varje fall till
sanatoriet. Men Sigrid Boos läsekrets behöver
inte vara ängslig: på sista sidan visar det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0813.html
