Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
ken sjunker genom mörkret tills den når
vattenytan och slår sönder bilden och man
tror man ska få upp bitar av den i hinken.
— Det är roligt att dra upp vatten, svarar
jag, det är annat än att stå och pumpa!
Fadern
Från början hade Gud skapat jord och
vatten tillsammans; sedan avskilde han land
och hav. Men jord och vatten måste förenas
om något ska växa och bli till: säd och gräs,
träd och varelser. Vattnet är själva
livs-flödet; under torkårens bedrövelse har jag
lärt mig dyrka vattnet. Här har jag grävt
diken genom de sanka odlingarna, små diken
som lett ut till större; jag har stått där nere
i jorden till bröstet och grävt med skoveln
och sett gräsvipporna gunga framför mina
ögon eller darra i vinden mot skyns
horisonter. Glad har jag sett vattnet rinna i mina
diken och glittra i solen och fläta sig vackert
över sandbottnen; fåglar har jag sett dricka
där. Och till bäcken, dit dikena leder,
kommer korna morgon och kväll, doppar sina
mular, andas över vattnet, dricker och står
sedan förnöjda och blickar framför sig med
vattenpärlor droppande från sina munnar.
Ofta brukar jag sitta där vid bäcken i
skymningen och låta vattnet svalka mina händer,
mina fötter, mitt bröst eller hela min kropp.
De kan se mig i byn, skymta mig mellan
träden, och kanske skrattar de åt mig; de
vet bara av jord, de känner inte vattnets
välsignelse. De tänker inte på att de måste dö,
de bökar i jord och åkrar från barndom till
ålderdom; slutligen stupar de som utkörda
hästar och bärs bort från sina åkrar och hus.
Jag känner oro, jag undrar över allting,
därför är jag annorlunda än de, en främling
ibland dem. När döden kommer, är det bara
slut då, ingenting; eller ser vi den rätta
meningen först då? Jag har hustru och barn,
de binder mig vid jorden och dess omsorger;
men är det för dem jag ska leva? Eller
gäller det aldrig annat än en själv, var och
en för sig, jag eller du men aldrig vi?
Ensamma föds vi, ensamma dör vi; är det
allt?
Så tänker jag medan jag går hem från
kapellet; månen lyser över dimmiga ängai"
och träden kastar sönderflikade, svarta
skuggor över vägen. Jag har börjat besöka
kapellet; jag är den ende från denna by
som går dit, och ibland möter jag folk som
säger:
— Det är lång väg att gå.
Det tar ju inte mycket mer än en timme,
men det är kanske långt för den som inte
har behov för sådana saker. Där är en ung
evangelist som heter Klara Johansson, hon
talar så trosvisst om frälsningen och det nya
dopet och friden som sedan kommer; jag
har tänkt på att låta döpa mig, men jag vet
inte om jag riktigt kan tro på det. Kanske
är det dock ett vattnets under, som befriar
från oro och ängslan.
Modern
I dag när jag kom ut till ängen gick
Magnus och sjöng; det var en ny sång som
jag inte hört förr, han har väl lärt sig den
i kapellet. Han har förändrats sen han börjat
besöka mötena där om söndagarna, han går
liksom frånvarande men synes lugnare och
lyckligare än förut. Men han har blivit lite
främmande för mig, han talar inte med mig
riktigt om allt som han annars brukat. Sista
söndagarna har han tagit hästen och vagnen
och åkt till kapellet. Han frågade om han
skulle åka ensam, om inte jag ville följa
med. Men någon måste ju vara hemma och
jag är van vid det, jag bryr mig inte om
något annat; jag sade att Josef kanske ville
följa med. Och så har han börjat ta Josef
med. Josef säger, att där är mycket sång och
musik, därför följer han med. Ja, det är inte
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
