Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORD OCH MODER
så hårt och strängt i kapellen som förr, med
bara hot och förbannelser, det har blivit
ljusare och gladare. Ibland blir jag orolig
för Josef, han är så allvarlig för sin ålder
och man vet inte vad han går och tänker på;
kanske det är nyttigt för honom att komma
med till kapellet.
Sonen
Det är soligt och hett, hästen vill bara gå
fot för fot. Flugorna plågar honom; vi
stannar och sätter lövruskor i selen. Medan vi
åker säger far:
— En gång när du var liten följde du
med mig till ett ställe där de hade predikan;
du blev så skrämd att du sprang din väg
och jag måste följa med dig hem igen.
Kommer du ihåg det?
Ja, jag kommer ihåg det, jag minns det
mycket tydligt, jag ser det framför mig som
på en tavla. Först vandrar vi länge på den
vita vägen, vi kommer ständigt till nya
vägkrökar men världen tar inte slut där bortom;
så kommer vi till en by där jag aldrig varit
förr, och far säger att där är jag född, men
det kan jag inte minnas, för jag var så liten
att mor bar mig på armen när vi flyttade
därifrån. En hund börjar skälla i en gård,
men far säger att det är inte dit vi ska.
Vägen leder in mellan sädesfält som räcker
upp över huvudet på mig så att jag inte kan
se något mer. Vi går genom en rödmålad
grind upp mot en gård som ligger tyst och
stilla i solskenet. Far stannar och ordnar mitt
hår lite:
— Det är predikan där inne, säger Han,
nu får du sitta tyst.
Jag tycker det börjar kännas högtidligt.
I gården står fönster och dörrar öppna; en
hög stämma höres tala där inne. Far håller
mig i handen och vi stiger in genom dörren.
Då grips jag av skräck: stugan är fylld av
vita träbänkar och där sitter folk i långa
rader, alla med djupt nedböjda huvun och
handen över ögonen, och de vaggar på
kropparna och stönar som i plågor, och
framför dem står en lång man i svart, med
svart skägg, med framsträckta,
sammanknäppta händer, uppåtvänt ansikte och
ögon-vitor som lyser blint; det är han som talar
med underlig, upprörd stämma. Jag känner
som en fläkt av iskyla och ryggar skrämd
tillbaka från detta ångestens hus, jag drar
far i handen, men han vill inte komma med
och jag rusar gråtande därifrån, bortåt
vägen.
Jag minns det så tydligt som om det hänt
mig nyss. Sedan dess var jag länge rädd för
Gud, jag kom alltid att tänka på den svarte
mannen med de lysande ögonvitorna och
folket som våndades i stugan och jag kände
en fläkt av iskyla. Men nu har Gud bleknat
för mig, skräcken för honom har försvunnit;
Gud finns inte på jorden, och bara
oändligheten finns omkring oss.
Där är kapellet: det är målat i blått, det
ligger högt och syns långt omkring. När vi
kommer fram är där mycket folk samlat;
denna del av socknen är fattig, ett högland
som alltid lider av torka; ljungens frön
ligger i drivor kring stenhällarna; folket är
religiöst och ber till Gud om regn. Jag vill
helst sitta på läktaren och vi stiger dit upp.
Det börjar med sång och några spelar gitarr
och cittra, sedan kommer en bön och folket
böjer ner huvudet, sätter handen över ögonen,
viskar Jesus, Jesus; men jag sitter med
huvudet upplyft hela tiden. En man börjar
predika; det blir långsamt, luften känns
tung att andas, som om den vore full med
damm. Några pojkar längst bort på läktaren
bråkar lite, predikanten gör ett litet
uppehåll och ser dit upp, talar vidare. Så blir
det åter sång, den sveper bort dåsigheten som
ett friskt vinddrag. Några unga
kvinnor-sjunger, trycker gitarrer intill sig; deras
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
