Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
munnar formar sig kring sången, öppnar och
sluter sig.
Därefter ett kort uppehåll. Det sorlar av
folk runt kapellet; i skuggan under träden
står kaffe dukat. När vi kommer in igen
säger far:
— Nu blir det evangelisten, Klara
Johansson.
Det lider mot kväll och solstrålarna står
snett in genom salen. Där är hon: hon är
vitklädd, hennes ansikte är ett skimmer. Det
är som om hon talade direkt till mig, som
om hennes blick vilade i min hela tiden.
Hennes stämma ljuder i mina öron, men jag
hör liksom inga ord: jag ser scener ur livet
dra förbi: en man innanför ett fängelsegaller,
en moder i ett fattigt hem, en drinkare i en
gränd, en fallen kvinna på en gata, ett par
lyckliga unga som vandrar hand i hand över
en blommande äng: synd, högmod, lidande,
kärlek! Hon står där mitt i en ström av
syner och liv som en vit låga, konturlös,
skimrande. Så är det slut, sången brusar;
folket börjar gå. Vi åker hemåt, far och jag;
vi sitter tysta, ser inte på varandra. Det är
en ljus sommarkväll och luften är söt av
klöverns doft.
Evangelisten
Jag har lagt märke till mannen förut, han
har ständigt brukat bevista mötena. I dag
kom han fram till mig och sade att han så
gärna ville ha ett möte hemma hos sig, folket
där i byn var så världsligt, men det kom
kanske ändå några och hörde på och han
trodde det skulle bli till välsignelse, sade
han.
— Jag vill gärna komma, svarade jag och
frågade om han var frälst.
— Jag tror jag kan svara ja, sade han.
Jag har länge undrat och grubblat och
liksom famlat efter något, men nu har jag
börjat finna frid och förtröstan; snart ska
jag vara redo att mottaga dopet. Han sade
han ville tacka mig, jag hade hjälpt honom
igenom.
— Jag är glad om jag fått vara ett ringa
redskap för Jesus, svarade jag.
Det är en medelålders lantbrukare från en
by söder ut, i en del av socknen dit jag aldrig
förr blivit kallad. Vem vet, kanske har denna
trakt nu blivit utvald, kanske är det tid för
själarna där att vakna. Visst har min tid på
denna plats varit välsignelserik, men
förhållandena är små, folket är fattigt och
betryckt; det kommer långa, tomma dagar
och veckor, jag vandrar bort över de karga
höjderna och ser de små gårdarna ligga
utströdda här och var, allt är tyst och stilla,
nätterna är ljusa och stumma; ibland tänker
jag att jag vill något mer, vill ut i världens
virvlar där det onda och det goda kämpar
hårdast. Varför ska jag sitta här och sy på
min väggbonad och bara vänta på att tiden
ska gå? Är jag inte stark nog? Är inte min
ande brinnande tillräckligt? Jag vill
uppväcka städer! Jag vill upptända landsdelar
med Guds brand! Jag vill gå ut i hednaland
och bygga Herrans hus i urskogarna! Men
jag måste ha tålamod, vänta, bereda mig;
jag är väl ännu inte värdig. Nästa söndag
ska jag predika i den främmande byn;
Bengtsson hette mannen, han blev så glad
när jag lovade det.
Sonen
Hon kommer för att predika här. Far
kommer körande genom byn så stolt som om
han kom med en ny, ung hustru. Hon sitter
bredvid honom i vagnen, klädd i svart och
alldeles rak. I gårdarna står de vid fönstren
bakom gardinerna och ser på dem när de
kör förbi. Vad säger de i byn om far? Han
har målat gården röd också, målat den just
nu när den så länge fått vara grå. Vår gamla
gård ser så främmande och förlorad ut i sin
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
