Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORD OCH MODER
nya röda färg. Färgen har stänkt på
nässlorna kring stenfoten som blod. Och även
brunnjungen har blivit rödmålad. Det är som
om här inte var mitt hem längre. Det ska bli
predikan ute på gårdsplanen för att stugan
är så trång. Där står bänkarna som far spikat
samman och runtomkring har han ställt små
björkar. Jag vill inte vara med om detta,
jag ska gömma mig undan, ingenting höra;
hon ska inte få se mig. I huggboden kan jag
sitta. Här är fullt av spånor som far hyvlat
från bänkarnas bräder: vita och doftande
spånor. Nu kör de in på gården, vagnen
stannar, hon stiger ur, mor kommer och
hälsar på henne. De går in och far ropar
på mig:
— Josef!
Jag vet inte om jag ska gå, men han
ropar igen. Jag kommer ut; han ber mig ta
selen av hästen och släppa ut honom i hagen.
Jag gör det.
— Du är svettig, viskar jag till hästen och
smeker honom. Han längtar bara till betet,
bryr sig inte om mig. Jag kommer tillbaka.
Då ropar mor i dörren:
— Kom in och drick kaffe med!
Jag kramar mössan i handen, jag måste
gå fram och hälsa pa henne, mitt hjärta
bultar. Hon ser på mig — stugan vacklar —
och säger:
— Ja, jag har sett Josef i kapellet.
Hennes röst är låg och vek nu när hon
inte predikar. Kaffekoppen skakar i min
hand, jag kan inte föra den till munnen, jag
låtsar som om kaffet vore för hett att dricka.
Det har börjat komma folk ute på gården;
hon stämmer sin gitarr och bläddrar i en
liten svart bok. Jag smyger mig ut och sätter
mig på ett bänkhörn; jag har inte med det
hela att göra. Folk slår sig ner på bänkarna,
det kommer visst många. Far stiger ut
tillsammans med henne, han ser sig omkring
och ler lite; han tycker visst det är en stor
dag, han gör sig gällande inför de rika
byborna på sitt sätt; han ser blek och lycklig
ut. Jag känner hat till honom: han gör sig
löjlig, han förnedrar mig. Nu stiger hon
fram och tar upp en sång; gitarren klingar
så sprött över den soliga gårdsplanen; det
är nästan bara hon och far som sjunger. Hon
börjar tala, far sitter och ser på henne, blind
för allt annat. Hennes stämma, solsken,
björkar som redan vissnat lite; löven står
stilla, en sky står stilla i rymden ovanför.
Far tycker om henne, jag kan inte hålla
denna tanke borta längre. Jag känner en
djup, brännande skam. Jag tror att alla
måste kunna se det, att de tänker på honom
som en narr och när som helst ska kunna
brista i skratt: denne fattige bonde, denna
nymålade gamla gård! Jag står inte ut
längre, jag smyger mig bort från
gårdsplanen, springer inåt skogsmarkerna. Där
stannar jag hela dagen. När jag kommer
tillbaka i skymningen har far skjutsat i väg med
henne igen. Jag undviker mor; jag skäms
inför henne med, för hans skull. Gården med
det halvvissna björklövet är som en nedsölad,
skamlig plats.
Fadern
Säden doftar mogen, åkrarna ska snart
mejas. Gud gjuter den fulla sommaren över
markerna; ack, intet är som sommaren i
Norden: duvor och grönt, skugga under
träden, undangömda bäckar! Detta har varit
en lycklig dag, full av mitt livs mognad;
nu är den förbi och den fridfulla natten
sänker sig ner. Hästen får gå som han vill,
allt är fullkomnat, jag väntar mig ingenting
mer. Hon har suttit här vid min sida, hon
har talat hos mig, i min gård, och där var
mycket folk, mer än jag vågat.hoppas. Det
är som om jag nu visat dem alla vem jag
är: detta är mitt, jag är annorlunda än ni,
jag har levat i samma by som ni, men mitt
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
