Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
liv har inte varit som ert! Hon måste ju
lämna oss igen så tidigt därför att hon skulle
tala i kapellet också; jag stannade där och
hörde på, tiden flög ifrån mig. Hon måste ha
varit trött till slut, men hon kom likväl och
sade adjö till mig, hon glömde mig inte.
Nästa söndag ska jag döpas.
Modern
När jag drar upp vatten får jag vissna löv
i hinken från björken som han satt vid
brunnjungen. Han säger att han ska låta döpa
sig, han är uppfylld av det, eller kanske är
det av henne; nej, jag vill inte tänka det,
jag vill inte bry mig om det. Han blir väl
sig själv igen; ingen har sagt något,
ingenting har skett. I dag plockar jag löven ur
vattnet och bär in det och säger ingenting;
i morgon är den vissna björken borta.
Evangelisten
Det är så tyst och ödsligt kring kapellet;
jag kan inte stanna inne, jag flyr därifrån
och vandrar omkring tills natten kommer.
Det är augusti, kvällarna kommer redan
tidigare; sädesfälten lyser så vita och träden
står så mörka, löven mörknar mot
sensommaren. Skogen är härlig i skymningen, allt
ljus kommer uppifrån, som genom fönster
i rymden. Jag skulle vilja gå med min gitarr
i skogen och spela för träden och fåglarna,
för naturens ensamhet och tystnad: det skulle
vara innerligare än en bön, ingenting skulle
bli glömt och utelämnat. Varför kan man
inte gå i skogen med en gitarr?
Människor skulle finna det underligt. Men
Fran-ciskus talade med fåglar och ting. Man
måste övervinna vanan och människorna. Är
inte vanan en av synderna? Här går jag
i skogen och vad ska jag nu med hatten?
Jag tar den av mig, den kan hänga på
armen; så faller regndropparna från träden
i mitt hår, på min panna, som svala kyssar.
Ja, giv mig en kyss på pannan, lätt och sval.
Min mun är inte för kyssar. Jag är en
jungfru, jag har vigt mig åt Jesus, jag ska aldrig
äga någon man. Jag fruktar den jordiska
kärleken: den för så lätt vilse. Men var går
gränsen för den rätta kärleken? Och är inte
all kärlek av Gud? Du ska övergiva din fader
och moder, står det skrivet; det låter så
underligt, så stort. Du ska övergiva din fader
och moder; det är som att träda ut i en
väldig rymd där vindarna drar fram. Man
vandrar bort, en man och en kvinna, för att
leva på jorden och föröka sig; så har Herran
velat det. I drömmen har jag mången gång
tyckt mig hålla ett barn i famnen, det
har druckit ur mitt bröst och jag har känt
en sådan underlig, lycklig frid; jag har suttit
som jungfru Maria med mitt barn. Jag har
börjat sy på en väggbonad med jungfru
Maria och Jesusbarnet; det är efter en tavla.
Barnets kropp syr jag helt i guld. Inom mig
finns det liksom två varelser; varför ska det
vara så? Jag vill gå ut i världen som Guds
vittne, leva helt för den stora saken, men
jag tycker jag också vill sitta vid ett stilla
hus i skuggan av ett högt träd med ett barn
vid mitt bröst. Att tala Guds ord för
människoskaror eller ge sin mjölk åt en
barna-mun: jag vet inte vilket, jag vill båda. Liksom
med nattviolerna här: jag vill plocka dem,
men kanske ska jag hellre låta dem stå kvar;
kanske är det en glädje för dem att stå här
i skogen och öppna sig för natten och dofta;
hos mig skulle de snart vissna och dö. Inför
allt måste man undra och inte veta hur. Det
är lagen i våra hjärtan som utplånats.
Sonen
Det är motbjudande, förfärligt. Jag
drömmer om dem gång på gång. Han är min far,
han får inte besudla sig, inte dra skam över
mig. Och hon får inte vara en kvinna som
alla andra, hon kan inte vara det! De säger
J2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
