Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORD OCH MODER
att alla är lika, det är samma sak med alla
kvinnor, men hon måste vara annorlunda.
Jag vill inte se henne så där i drömmen;
jag vill.inte se att hon har kropp, bröst,
allting som andra kvinnor. Jag vill inte dra ner
henne, smutsa henne i mina tankar; men jag
kan ju inte hjälpa mina drömmar, jag avskyr
dem. I år skulle jag kunna vara samman med
henne utan att ens röra vid henne, jag skulle
bara se på henne och lyssna till hennes
stämma, eller kanske jag skulle hålla hennes
hand medan vi båda satt tysta: ja, ja, just
så, sitta tyst och hålla hennes hand! Men
far, kanske han tänker på henne som kvinna,
på det där sättet? Kanske det är något
emellan dem; kanske det är därför jag drömmer
om dem? Hon, och min egen far! Det är som
en stank; den förpestar mig. Om jag kunde
ge mig i väg från alltsammans! Varför ska
livet vara motbjudande? Varför är
människorna skapta som djur?
Far kommer över gården, han börjar dra
ut vagnen ur lidret: han ska väl dit i dag
med. Jag betraktar honom; sedan en tid är
det som om han vore en främmande person,
som om jag inte kände honom, aldrig sett
honom riktigt förr: jag måste iaktta honom,
hur han ser ut, vad han gör. Att han
verkligen är min far; jag vet ju ingenting om
honom; vad tänker han, vad känner han,
vilket liv har han levt? Han håller på att
göra vagnen i ordning och jag går fram till
honom.
— Följer du med i dag? frågar han utan
att se upp.
— Nej, svarar jag och min röst låter så
underligt främmande.
— Inte det? säger han.
Jag står tyst lite; jag vill säga det men
kan inte, tycker jag. Det stiger upp i mig,
det jag vill säga. Jag vänder bort ansiktet.
Det kommer innan jag själv vet riktigt av
det; jag säger det mycket stilla:
— Nej, far. Och det vore kanske bättre
om inte du heller for dit så ofta. De har
börjat prata om det i byn. Om mötet här och
gården som du målat. Att det skulle vara
för hennes skull, säger de, evangelisten.
Far står nedböjd över ett hjul: han rätar
långsamt upp sig, han är vit i ansiktet, hans
röst kommer låg och hes:
— Säger de? Säger de det? Han står
uppgiven, hans händer hänger slappa ner; så
börjar hans bröst flämta och han bryter ut:
Vid Gud, vid djävulen! Jag far så ofta jag
vill! Jag frågar ingen! Ber ingen om lov!
Åt helvete med dem alla! Jag har inte med
dem att göra, jag ska visa dem —
Han skjuter häftigt tillbaka vagnen i lidret:
den kör mot väggen med ett brak. Slänger
igen dörrarna, skyndar i väg. Om en liten
stund kommer han ut, har klätt sig i en hast.
Han går hemifrån utan att säga ett ord.
Fadern
Allt slogs med ens sönder, jag klev fram
bland spillror, skyndade omtöcknad framåt
vägen och tänkte i trots bara: Jag ska, jag
ska! Men jag kunde inte gå till kapellet, det
kändes inte som förut. Jag kunde inte se
dessa ansikten omkring mig och höra hennes
röst, möta hennes blick. Jag skulle döpas
denna söndag, men det gick inte nu, jag
kände det inte så längre, allt hade blivit till
spillror. I stället gick jag in i kogen. Jag
strövar omkring, tänker inte på vart jag
kommer. Jag stannar framför något som mitt
öga råkar se: en myrstig, en liten asp med
skallrande blad, några försenade
midsommarblomster som nyss slagit ut på en skuggig
plats. Det är som om jag aldrig sett något av
detta förr. Hur står ni ut, krälande myror,
darrande asp, blomster i skuggan! Myrorna
släpar på väldiga bördor, aspens löv är grå
som av ångest, blommorna är bleka som av
hunger och nöd. Jag stannar och undrar, går
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
